Inom klassiskt herrmode är det framför allt tre områden som är överlägset störst när det gäller nörderi och intresse: skor, klockor och så kavajer. Det har naturligtvis att göra med att de är i princip oumbärliga i nästan alla outfits och att det finns oändligt antal detaljer vad gäller konstruktion, material, detaljfinish och så vidare. Här ett inlägg som tittar lite djupare på kavajen, där exemplet är en måttsydd kavaj som är handgjord i Göteborg av Robin Pettersson Tailor.

Robin Pettersson har en trunk show i Stockholm nu lördag-söndag 4-5 oktober, hos Douglas Menswear på Humlegårdsgatan 14. Där kan man titta närmre på Robins kavajer, kostymer och slipsar, och måtta sig för egen beställning. Det är alltid intressant med entusiaster som han som tillbringar enormt mycket tid för att lära sig ett hantverk som kavajskrädderi.

Som vanligt lägger jag in en brasklapp för att min kunskapsnivå i ämnet inte är hundraprocentig, och jag lyfter bara fram ett litet urval av märken och aspekter kring kavajer här.

Ämnet

Att sy en bra kavaj är komplicerat. Det klassiska är att man pratar om limmat-, halv- eller helkanvaskonstruktion, eller om uppbyggt eller dekonstruerat. Men det finns så klart väldigt många fler aspekter än så. Konstruktion är dock en sak, tygets kvalitet är också en mycket viktig aspekt, och ger inte bara kavajen en viss look utan också olika egenskaper.
Konfektionskavajer i standardstorlekar är så klart överlägset vanligast. Att skräddarsy en kavaj eller kostym kostar oftast väldigt mycket pengar, men mellanvägen Made to Measure är ett utmärkt alternativ som borde användas av fler. Även om en skräddare kan ändra mycket passformsmässigt, så är möjligheterna till riktigt bra passform ännu större med MTM. Extrakostnaden för MTM är dessutom ofta väldigt modest, och kan ofta bli billigare i slutändan än flera skräddarändringar av en konfektionskavaj. MTM erbjuds på flera ställen i Sverige, både ställen som NK i Stockholm som många bättre herrekiperingar har tjänsten med en eller flera av sina tillverkare. MTM går till så att man provar ut en standardstorlek som sitter okej, tar ett antal mått och gör sedan korrigeringar på standardkavajen efter kunden. Skovärldens motsvarighet är det som brukar kallas semi-bespoke.

Olika tillverkare

Det finns naturligtvis oändligt många märken när det handlar om kavajer, så är ingen idé att försöka göra någon större guide i det här fallet. Här bara litet, litet urval av tillverkare jag valt lyfta fram av lite olika anledningar:

Cantarelli

Cantarelli är en italienare med ganska lättillgänglig design som inte är för extrem åt något håll, med tillverkning i Arezzo-regionen. Det är relativt mjukt uppbyggda kavajer i företrädelsevis halv- eller helkanvas konstruktion, med tyger från framför allt klassiska italienska leverantörer som Carlo Barbera och Loro Piana. Prismässigt ligger en kavaj kring 6000-8000 kronor ungefär. En ungdomligre linje döpt efter nuvarande chefen tillika sonen till grundaren erbjuds, som heter Alessandro Cantarelli.

Cantarelli-kavaj av det lite kortare slaget, med diskreta rutor.

Brun bomullskavaj som är en rätt mångsidig sak. Bild: Lyst

Charles Tyrwhitt

Brittisk budgetjätte som gör klart prisvärda produkter, vilket även gäller deras kavajer och kostymer. Charles Tyrwhitt har kavajer och kostymer som alla är limmade, vilket knappast är en skräll när priserna ligger på mellan 1500-2500 kronor. Det är klassiskt brittiskt, med ganska markerade axlar och där även slim fit är relativt rymligt. Tygerna är allt från vanliga, lite bastantare ulltyger till tweed och bomull- och linnealternativ för sommarhalvåret.

Brittisk budgetstil.

Tweedkavaj i färg passande för fasanjakten. Med enkelt sprund bak, vilket är vanligt bland brittiska tillverkare: Bilder: Charles Tyrwhitt

Regent Tailor

Hugo Boss och Eduard Dressler är kanske de mest kända kostymmärkena från Tyskland, mindre känt men mer intressant är Regent Tailor. Här handlar det om kavajer och kostymer som fortfarande görs i Tyskland, närmare bestämt i Weissenburg, med hög kvalitet och enbart sydda konstruktioner. Konfektionskavajer börjar på cirka 10 000 kronor, och stilen är mer brittisk än italiensk, med lite mer uppbyggd siluett.

Sobert, klassiskt. Bild: Regent Tailor

Från tillverkningen i Weissburg. Bild: Gentleman’s Gazette

Zaremba 

Zaremba är en polsk firma som gör skräddarsydda och MTM-kavajer och kostymer. Löneläget i Polen gör att de kan erbjuda riktigt bra priser, exempelvis börjar en skräddarsydd kavaj på cirka 13 000 SEK, vilket är väldigt lågt. Zaremba har en rätt modern husstil med klart italienska influenser, och gör kavajer av mycket hög kvalitet med till stora delar handgjorda moment. Då det är rätt billigt att resa till Warzsawa är det här ett alternativ för den som är intresserad av att satsa på skräddarsytt på riktigt.

Mycket trevlig kavaj i ljusblått smårutigt tyg.

Två kavajer under tillverkning. Bild: Zaremba

Gaiola Napoli

Gaiola Napoli är ett italienskt hus som väckt mer och mer uppmärksamhet på senare tid. I Sverige säljs de hos Linnégatan 2 i Göteborg och Jupiter i Stockholm. Det är väldigt napolitanskt i stilen, med mjuk uppbyggnad, spalla camicia-axlar och rullade slag. Priserna för en kavaj med full-kanvas uppbyggnad ligger kring 7000 kronor, och det är en hel del handgjorda moment i tillverkningen.

Luftig och ledig Gaiola-kavaj. Bild: Linnégatan 2

Mörkblått med svaga ränder. Bild: Gaiola

Vård

Att vårda en kavaj har en del gemensamt med att vårda skor, mer än man kan tro. Till att börja med bör de förvaras på ett bra sätt. En vanlig klädgalge är alldeles för smal och inte gjord för att ha en kavaj på sig, de är för skjortor och tröjor. Kavajer bör hängas på kavaj- eller kostymgalgar, inget annat. Det är galgar med ett bredare axelparti som avlastar kavajens axlar och inte gör så att axlarna missformas. Det är också viktigt att galgen är rätt i bredd, så att den fyller ut kavajen ut till ärmarnas början, så de hänger så naturligt som möjligt. En för bred eller för smal galge gör att den hänger onaturligt. Därför finns de flesta kostymgalgarna att köpa i olika vidder. Fina galgar finns från exempelvis Hanger Project, billigare men fortfarande bra har Herrstil och Skolyx, och annars kan man ofta hitta helt okej galgar på second hand-butiker, tänk dock på hur bredden är på dem där.

Fin galge från Herrstil. Bild: Herrstil

I övrigt är det att rekommendera att med jämna mellanrum borsta av kavajen, och med lite mindre jämna mellanrum hänga dem utomhus och lufta sig. Sköter man detta bra behöver man inte kemtvätta dem särskilt ofta. Kemtvätt sliter på plaggen, och även om det behöver göras emellanåt är det bra om man kan hålla det rätt sällan. Ett misstag som sker emellanåt, och som kemtvätten kan missa, är att man glömmer papper eller något annat i en ficka, vilket blir mindre trevligt när man får tillbaka dem. Ergo: kolla igenom fickorna ordentligt innan. Och precis som det finns bra och dåliga skomakare, så finns det bra och dåliga kemtvättar. Hitta en som du litar på, som inte bara pressar ihop kavajer med rullade slag till oigenkänlighet eller liknande.
Råkar man ut för fläckar brukar det oftast gå att få bort det med ett torrt eller i värre fall fuktigt papper. Kavajer är oftast i ull, som har bra smutsavstötande egenskaper. Tänk på att aldrig använda varmt vatten om du försöker få bort en fläck, kavajernas fina tyger är i regel känsliga för värme och krymper väldigt lätt. Försöker man få bort en fläck med varmvatten kan tyget dra ihop sig där och kavajen tappa formen på ett fult sätt.

Att korrigera passform och laga kavajer är så klart standard att göra, det är inte många av mina kavajer eller kostymer som inte varit en eller ett par vändor hos skräddaren. En skräddare är, återigen precis som skomakaren, din bästa vän. Hitta en du litar på och som kan lära sig hur du vill ha saker och ting.

Exemplet

Handgjord kavaj efter mina mått från Robin Pettersson Tailor.

Robin Pettersson är en göteborgare med stort klädintresse, som är mer eller mindre självlärd i skrädderiets ädla konst. Han började för ett par år sedan och har tillbringat ett gigantiskt antal timmar övandes på att fästa kavajaxlar och sy knapphål. Sakta men säkert har han nått en relativt skaplig nivå på plaggen, och i vintras började han så erbjuda sina tjänster lite bredare under märket Robin Pettersson Tailor. Via Instagram efterfrågade han provkunder som ville testa hans onlinetjänst för måttsydda kavajer, kostymer och byxor, där man bara betalade för materialet, ett erbjudande som jag snabbt sa ja till. På hans hemsida görs beställningen steg för steg, där man väljer allt från konstruktion, axlar, fickor, knappar och så klart tyg (där utbudet får sägas är riktigt imponerande, med tanke på den lilla skalan). Sedan tar man ett antal mått på en kavaj man har som sitter bra. Hur man ska mäta visas med bilder, och vad som är bra är att man ser de ungefärliga standardmått som gäller för den storlek man brukar ha, vilket underlättar det hela och gör att man minimerar risken för totala felmätningar. En sådan här procedur är inte ideal, det är alltid bättre att bli mätt av tillverkaren eller kunnig personal, men det går att få till bra även via distans och för många som inte bor där utbudet finns är nätbeställningar likt detta ett intressant alternativ.

Några bilder från tillverkningen av kavajen. Här innan tillskärningen.

Börjat byggas ihop.

Slag.

Här är ärmarna ditsatta, och kavajen snart klar. Bilderna ovan: Robin Petterssons Instagram

Prismässigt ligger Robin Pettersson Tailor mycket bra till med tanke på att det mesta är sytt helt för hand. En kavaj börjar på ungefär 4500 kronor, och varierar lite beroende på ärminfästning, tygval och om man vill ha okonstruerad, “soft”- eller full canvas. Min kavaj tog ungefär en månad från beställning till leverans. Då Robin är ensam är leveranstiden mycket beroende på hur många andra beställningar han har när man lägger sin. Kavajen kommer i en trevlig låda med Robin Petterssons logga på, liggandes i lite silkespapper, inga konstigheter.

Spalla camicia, “skjortaxel”, där man får en lite vattenfallsformad, aningen puffad axel. Det är när man för hand fäster in en ärm lite större än ärmhålet.

Handsydda knapphål, hornknappar.

Jag valde en enkelknäppt kavaj i en blå cashmere/ull-blandning från Ethomas, okonstruerad med Spalla Camicia-axlar, och med detaljer som barchetta-bröstficka och “notch”-slag. Trevligt nog blev passformen riktigt bra med min kavaj. Axlarna sitter nästan perfekt, den ger bra rörlighet men sitter ändå snyggt, med ordentligt insvängd midja. Visst, det är inte perfekt, ärmarna hade kunnat vara lite smalare, och mitt på ryggen finns aningen luft, men inget större.
Konstruktionsmässigt är det lite ruffigt i detaljnivån, men det är en genuint handgjord känsla som jag uppskattar. Det är inte perfekt, finns små skönhetsfläckar här och där, men rejält och på riktigt gjort. Då det var ett tag sedan jag beställde min kavaj har Robin troligtvis hunnit utvecklas ytterligare sedan dess, och gör säkert ännu bättre jobb idag än då. Tyget jag valde är verkligen helt fantastiskt, en lite grövre ullstruktur med fantastiskt djup i färgen, som fungerar suveränt under höst-, vinter- och tidig vår.

Som sagt så har alltså Robin Pettersson en trunk show nu i helgen 4-5 oktober i Stockholm hos Douglas Menswear, där man kan kolla in vad han erbjuder lite närmre och också har möjlighet att bli måttad för en beställning.

Patch pockets.

Ryggen.

Det mycket angenäma tyget är från Ethomas, en cashmere/ull-blandning.

Helt okonstruerad, bara foder i ärmar och övre ryggparti.

Kavajen har en rullad treknäppning.

Kavajen är mjuk som en tröja, och väldigt behaglig att bära.

Segmentet av kvalitetsskor mellan 2500-3500 kronor hårdnar allt mer, en av nykomlingarna är spanska Yanko, som bland annat säljs via nätbutiken Skolyx. Här en recension av dubbla munkskon Rawley, som överraskar mycket positivt på undertecknad.

For international readers, please use the translation tool available on the right hand side of the page (at the bottom on mobile phones).

Skorna som närgranskas.

FAKTA:
Märke: Yanko
Modell: Rawley
Läder: Cuero (tan)
Läst: 915
Storlek: UK10
Sula: Enkel lädersula
Pris: 2595 SEK (recensionsparet har jag fått som betalning för annonsbanner på bloggen)

Tillverkaren

Jag har skrivit om Yanko här på bloggen tidigare, så för er som läst det blir det här stycket lite upprepning. Yanko är en spansk tillverkare baserad i skomeckat Inca på Mallorca, ett företag som grundarna till både Carmina och Meermin jobbade för tidigare. De tre olika företagen har dock ingenting gemensamt med varandra numera. Så sent som på 80-talet var Yanko en gigant inom skovärlden, och tillverkade över en miljon par om året (som jämförelse tillverkar dagens kvalitetsskojätte, Allen Edmonds, omkring en halv miljon par om året). Det gick dock utför under 90-talet, och företaget gick i konkurs. 2007 köptes konkursboet av affärsmannen Antonio Llobera, som hade viss erfarenhet från skobranschen sedan tidigare. Han har nu byggt upp företaget igen och fått spridning på dess produkter på flera håll i världen. Förutom Spanien och på flera håll i Europa är de etablerade i Japan, och deras enda egna butik än så länge ligger i Kina, och så är de på väg in på allvar på den amerikanska marknaden. Det är Ron Rider, grundaren till Rider Boot & Co, som tar in dem i USA. Ron och hans fru var på besök hos skovårdsfabrikanten Tarrago utanför Barcelona för ett par år sedan, när Tarragos VD sa att de borde flyga över till Mallorca och träffa Antonio och besöka Yanko-fabriken. Ron och frun tänkte att det kunde ju vara schysst med en Mallorcatur, så de tackade ja. Väl där blev de enligt Ron Rider själv så imponerade över vad Yanko gjorde att de ville börja sälja skorna i USA.

Blandat från Yanko. Bild: Luhho

Beställning

Mina skor kommer från nätbutiken Skolyx. De började sälja dem för ett par månader sedan bara, och börjar försiktigt med fyra modeller i två färger vardera, en wholecut i ljusbrunt och svart, en plain cap toe i svart eller mörkbrunt, double monk i tan eller mörkbrunt, och så en quarter brogue i tan eller mörkbrunt. De har också ett fåtal storlekar av en semi brogue. Alla är på samma läst, 915, som ni läser mer om nedan. Nu säljs de till introduktionspriset 2595 kronor, men det kommer troligtvis höjas med kanske ett par hundralappar framöver. Frakten är gratis och det är också gratis om man behöver byta storlek. Har de inte en storlek inne så är väntetiden cirka 6-8 veckor från beställning till leverans. För att också förenkla möjligheten att prova storlekar kommer Skolyx ha en trunk show i Göteborg den 29 oktober (läs mer om den här), och om den faller väl ut är det inte omöjligt att man kör en sådan i Stockholm också vad det lider.
För den som är intresserad kan man beställa alla modeller Skolyx har inne i rent crust-läder också, om man vill färga dem själv, det kostar samma pris men man får vänta de 6-8 veckorna bara. Skolyx kommer också sälja läderfärg från Saphir.

Dessutom erbjuds en MTO-tjänst som bara kostar 600 kronor extra, totalt alltså 3195 kronor. Då kan man välja mellan ett stort utbud av läster och modeller, läder, sulor och så vidare. Väntetiden är även där 6-8 veckor. Enklast är att kontakta Skolyx på info@skolyx.se om man vill diskutera MTO-möjligheterna närmre. Där kan man också frågor på allt annat man kan tänkas undra över Yanko.

En MTO single monk i burgundy.

En annan MTO, här en quarter brogue på en läst med rund tå i ljus mocka, och med York-sula. Bilder: Skolyx

Och här deras wholecut som en Skolyx-kund beställt i crust-läder, för att göra egen patinering på. Bild: Niklas Nordin

Utöver Skolyx säljs Yanko även i butiken Agata Sax i Uppsala, och det går att få tag på dem bland annat via deras egen spanska webbutik Shoeparadis eller polska nätbutiken Patine. Dock är standardpriset (€310) faktiskt ett par hundra kronor högre i egna nätbutiken än hos Skolyx, nu när de kör introduktionspriset, och make upsen som Skolyx har är i de flesta fallen egna, och hos Patine är priset inklusive frakt högre än MTO-priset hos Skolyx. Anledningen till att Skolyx kan hålla de här priserna är för att de köper direkt från Yanko, inte har någon fysisk butik, och för att Emil som driver företaget gör det som en sidosyssla till sitt vanliga arbete och då inte är beroende av att kunna ta ut lön till sig själv. Allt detta gör att man kan jobba med lägre marginaler. Skolyx får bara sälja till länder i Norden, för att inte konkurrera med andra återförsäljare i Europa eller USA.

Allmänt om skorna

Yanko Rawley är namnet på modellen, färgen är alltså Cuero, vilket betyder ljusbrun. Den har silverfärgade spännen, och en enkel lädersula med ristnedläggning och en välvd midja. Lästen heter 915 och har en svagt fyrkantig tå, och är en systerläst till Carminas Simpson (enligt uppgift gjorde Carmina sin egna version av 915 när de gick från Yanko och startade sitt bolag). 915 är dock bredare i passformen.
De levereras i mörkblå skokartong med två skopåsar.

På fötterna.

Nya och fina.

Här en bra bild av formen på lästen uppifrån.

Konstruktion och material

Yanko köper som många andra tillverkare i mellanprissegmentet och uppåt sitt läder från franska garverijättarna Du Puy och D’Annonay, samt mockan från brittiska Charles F. Stead. Det märks att det är fina råmaterial de arbetar med, även om de som alla tillverkare i prisklasserna under 5000-6000 kronor använder lite mer av varje hud, och har exempelvis siddelar från lite sämre partier av huden. Av mitt par, och ett tiotal andra som jag fick möjlighet att inspektera vid ett besök hos Skolyx, var det inget som hade någon större skavank överhudvudtaget, utan det är hög nivå på materialet särskilt om man ser till den prisnivå skorna har. Det här Cuero-lädret är kromgarvat och anilinfärgat, och då jag har skor från Carmina i samma färg är det tydligt att det är samma leverantör och typ som de båda Inca-företagen använder sig av till sina ljusbruna skor. De veckar sig också på precis samma sätt, med smala lite djupare veck. Lädret är relativt smidigt och mjukt, och tar puts bra. Efter 15-talet användningar är veckbildningen att betraka som klart normal.

Här ser man den lilla dippen framme vid tån, och också den relativt låga tåsprängningen.

Mycket vackra sulor.

Midjan har en rätt ordentlig välvning, särskilt med tanke på priset.

Yankos skor är uteslutande Goodyear-randsydda, och nivån på sularbetet är mycket imponerande sett till priset. Hyffsat clean ritsnedläggning, och en mycket fin midja med ganska kraftig välvning som dessutom är rätt smal. Det ger skon en elegant look, och ser helt klart ut att tillhöra skor en eller ett par prisklasser uppåt. Slitaget på sulan är efter den användning jag gjort hittills att betrakta som klart normal, även om det är svårt att säga så mycket så tidigt. Det är så klart inte i nivå med de finaste ekgarvade, men inte heller som vissa billigare lädersulor som väldigt snabbt blir nednötta.
Det övre spännet är fäst i en resår, vilket ger fördelen att den blir lite mer flexibel när man drar åt den, men nackdelen att resåren efter några år kan gå av. Jag själv föredrar när den är i läder, men nästan alla tillverkare nuförtiden kör med resårlösningen.

Den inre tåhättan är i celastic (plastimpregnerat textilmaterial, det vanligaste materialet i tåhättor bland alla RTW-tillverkare) medan inre hälhättan är i läderboard (läderslipdamm som blandas med lim och pressas samman till ett tunt, formbart material). Ska man dra det förenklat är stegen i hälhättematerial som följer: thermoplast -> celastic -> läderboard -> läder. Från billigt, enkelt sätta dit, hårt och relativt oformligt i skon till dyrt, mer komplicerat att montera, lagom mjukt och mycket formbart efter foten. Thermoplast  sitter i de billigaste skorna, celastic används i kvalitetsskor från vissa budgettillverkare upp till vissa mellanpristillverkare. I mellanprisnivån varierar det lite mellan vilka som använder celastic och läderboard, men som referens kan sägas att exempelvis Crockett & Jones kör på läderboard. Läder är bara vissa premiumtillverkare som har, eller handgjorda RTW/MTO som exempelvis Vass, och så naturligtvis alla bespokeskomakare.

Tittar man noga ser man de lite ruffiga avlappssömmarna vid tåspetsarna.

De egentligen enda delarna där Yanko tydlig snålat in på mitt par är de små remsorna i mitten bak på hälen.

Det är fint med ljusare målade sul- och klackkanter.

Nivån på detaljarbetet är klart godkänd. Det finns några mindre skavanker, men enda som är värt att nämna är att avlappssömmen är lite ruffig på ovansidan av randen vid tåspetsen. Det är ett ganska vanligt problem bland tillverkare en bit ner i pris, och beror på att avlappsmaskinen inte riktigt hinner med när man svänger runt i böjen vid tåspetsen. Ingenting som påverkar hållbarheten, utan bara kosmetiskt.
Skorna är klart skapligt balanserade, och något jag personligen uppskattar är att dess toe spring/tåsprängning är relativt låg, vilket annars är ganska ovanligt på skor i budget- och mellanprissegmenten.

Passform

915-lästen har som sagt en svagt fyrkantig tå, med en form som i profil har en liten dykning från översta delen ungefär mitt på tåhättan fram mot spetsen, en form som jag uppskattar. Jag har här storlek UK10, vilket jag brukar ange som min standardstorlek. Den är aningen, aningen utdragen längdmässigt, medan vidden över ballen, skons bredaste del, är lite rymligare än vad som brukar anses som standard. Insteget är relativt normalt, och hälen aningen smalare än vad som kan vara fallet ofta.

Vad som i mina ögon är mycket trevligt är att hålfoten är relativt tajt skuren för att vara en RTW-sko, särskilt om man jämför med nästan alla andra tillverkare i de lägre prisklasserna. Jag som har lite högre insteg och högre hålfot än normalt, brukar ofta ha problem med en hel del luft på insidan av hålfoten, men här är detta betydligt bättre än hur det brukar se ut. Nackdelen är att den för vissa fötter kan bli för tajt här, vilket är just anledningen till att många RTW-tillverkare gör skorna med mycket plats här för att så många fötter som möjligt ska kunna bära dem. Fördelen är då som sagt att för många blir passformen tajtare och bekvämare i hålfoten, och man får mindre veckbildning här.

Här får man en liten bild av den förhållandevis tajt skurna hålfoten.

Och kanske även här.

Emblem.

För mig som har rätt känsliga fötter och problem med bland annat mild hallux valgus, så har de här skorna suttit förvånansvärt bra redan från start. Jag brukar ofta få göra någon sorts modifiering av passformen hos skomakaren, men har inte behövt göra något sådant med dessa. Både vid inre ballen och hälarna mjukades upp fint efter bara några användningar, och de blev snabbt bekväma. Enda lilla passformsmässiga problemet jag har haft sedan är att de klämt en aning på ovansidan av mina stortår, dock inte för att de varit rymliga vilket är vanligast när det blir så, utan bara för att vecken hamnat på ett sådant sätt. Det har dock blivit bättre och bättre med mer användning, vilket det av erfarenhet brukar bli när det är på just detta sätt.

Jämför jag med referensskon Loake Aldwych på Capital-lästen i UK10, så är Yanko 915 i UK10 lite mindre överlag, vilket alltså borde göra att man kan kalla dem relativt True to Size (vagt begrepp, jag vet), i och med att Capital är rätt rymlig. Störst skillnad är i hälen som är smalare på 915. Som sagt har jag UK10 på denna, vilket jag har i de flesta lästerna från exempelvis Crockett & Jones och Carmina.

Dubbla spännen.

Här skorna på när de var nya.

Sammanfattning

Yanko gör riktigt bra skor till ett attraktivt pris, där man helt enkelt får väldigt mycket för pengarna. Att det i Sverige än så länge finns ett rätt litet utbud av modeller hos Skolyx, vägs upp av att de har en bra och billig MTO-tjänst.
Folk vill alltid att man ska jämföra mellan olika tillverkare, vilket är svårt då det finns så många olika parametrar att ta hänsyn till. Om jag ändå ska göra det lite förenklat så brukar jag säga att jag tycker att Carmina och Crockett & Jones Benchgrade är på ungefär samma nivå kvalitetsmässigt (lite olika styrkor och svagheter, grovt generaliserat har C&J lite simplare konstruktionsmässigt men kanske lite högre nivå på ovanlädret), och faktiskt är det så att jag har svårt att, i alla fall nu så här efter ganska kort användning av recensionsexen, säga att det är någon större skillnad mellan Yanko och de två nämnda tillverkarna. Särskilt nu när Skolyx har den prissättning de har, så skulle jag ranka Yanko som något av det mest prisvärda som finns på marknaden just nu.

Så här ser skorna ut nu efter cirka 15 användningar.

Och undersidan.

Och sist en bild på de använda skorna under användning.

Att det glappar och släpper vid hälen när man går är ett av de vanligare problemen folk upplever med nya skor. Det kan bero på flera olika saker, men det är inte alltid lätt att veta vilken. Här en lista på de vanligaste orsakerna, och på de lösningar som finns – eller inte finns.

1. Skorna sätts på fel.Lösning: tryck bak hälen ordentligt och snöra åt tajt.
Det här är förvånansvärt vanligt faktiskt, många trycker inte hälen hela vägen bak i skon innan man snörar åt, och många drar också åt skon för löst. Då fixeras inte foten som den ska i hälutrymmet, och det blir lätt glapp.

Här en person som inte har dragit åt snörningen ordentligt, vilket gör att skon inte sluter åt helt tätt och det kan lätt glappa baktill.

2. Skon är för lång. Lösning: Sätta in häldistans kan funka, eller så är lästen/modellen inget för dig.
Det här är ett annat passformsproblem, där man helt enkelt har en sko som är lite för lång, och det blir glapp i hälen (översta bilden är ett exempel på detta). Är det så att man med ett hälgrepp eller häldistans i läder ditsatt av skomakaren blir av med problemet, och det blir så att ballen på foten hamnar rätt i skons bredaste ställe, kan det vara en bra lösning. Är skon lite för stor generellt kan en tunn iläggssula fungera. Annars är tyvärr inte skon att rekommendera för dig.

3. Fötterna har för lågt insteg för lästen/modellen. Lösning: Det kan fungera att sätta dit en plösdistans, eller så är inte lästen/modellen något för din fot.
Har man ett lite lägre insteg än vad som passar en läst och modell, så blir det så att skon inte kan hålla ner foten tillräckligt i stegen, och det glappar i hälen. Har man lägre insteg kan derbys och munkskor vara extra svåra. Det kan fungera att sätta dit en plösdistans, antingen en form av självhäftande kudde som man sätter under plösen, eller så kan man ha en skomakare sätta dit en läderdistans, vilket ofta blir bättre. Då kan utrymmet vid insteget fyllas ut och skon dra åt foten tillräckligt. Även här kan tunn sula fungera om skon är stor även i övrigt. Om inget av detta fungerar, så är inte lästen/modellen något för dig.

Här har bäraren för lågt insteg för skon, vilket syns i hur det glappar vid öppningens sidor. Även om personen skulle dra åt snörena lite mer hade det troligtvis ändå varit problem. Alla bilder: Styleforum

4. Hälkappan är hård och har helt fel form för dig. Lösning: Kan gå att sätta in distans som gör det bättre, men troligtvis är lästen/modellen är inget för dig.
Det här problemet är vanligast på billigare skor med inre hälkappor i thermoplast, och även celastic som är plastimpregnerad textil kan vara lite hårt, framför allt inledningsvis. Om hälkappan dessutom har en form som inte passar din häl, kan det uppstå hälglapp. Det kan gå att få till lösning med att skomakaren sätter in läderdistans som är olika tjock och formar om hälen lite, men svårt få det bra. Det går i princip inte att forma om hälkappan (man kan göra det till viss del, framför allt om den är i läder, men då behövs originallästen som man då formar om hälen på, och sedan blötläggs kappan och man försöker forma om den efter lästhälens nya form). Sannolikt är det så att skon helt enkelt inte är att rekommendera för dina fötter.

5. Skon är hård då den inte är ingången. Lösning: Gå in skon, så den mjuknar och böjer sig lättare.
Nya randsydda skor med lädersulor, men även om det är gummi, och särskilt om de är dubbla, är relativt hårda som nya. Då böjer sig inte skon så lätt som den kommer göra när den är ingången och mjuknat, vilket gör att hälen vill hållas nere mot marken och glapp uppstår.

—

För er som missat det så publicerades det igår på Manolo en intervju jag gjort med Filip Hallerfelt, agent för Loake i Skandinavien, som bland annat handlar om hur han på bara fyra år lyckats mångdubblera försäljningen av Loake i Sverige. Den går att läsa här.

Det har varit ett himla tjat om toe spring/tåsprängning här på bloggen det senaste, alltså höjden som tåspetsen är över marken, jag är medveten om det. Men när jag nu tog en bild för gårdagens #shoegazingfriday-tema medaljonger så kom jag att tänka på hur pass mycket jag faktiskt sänkt tåsprängningen på paret till vänster på bilden, mina punched wholecuts från Antonio Meccariello. Allt med hjälp av skoblock.

Från början var nämligen tåsprängningen klart högre på de skorna, inte riktigt lika hög som på Alfred Sargent-skorna till höger på bilden, men kanske någon dryg halvcentimeter mer över marken än den är nu. Efter att under en längre tid nu använt Skoaktiebolagets skoblock som sitter bra i skon, och som dessutom trycker ner tåpartiet, så har sulan sträckts ut och tån sänkts. Det är kanske inte att rekommendera att helt forma om skon på det här sättet, men vill man få en något lägre tåsprängning kan det vara ett tips att frekvent använda plattare block som går långt fram i tån och trycker ner den.

Shoe Shine Coach är en skomakare i Frankfurt som riktat in sig på skovård och kosmetisk restaurering, och på deras blogg finns mängder av inspirerande före och efterbilder och mycket intressant skovårdsinformation. Också två korta tips om en nyttig tråd i forumet om skostorlekar samt om Skomakeri Framåts kursprogram i höst.

Sidan är på tyska, men med översätter man den i Chrome eller med Google Translate blir den förståelig. Shoe Shine Coach är ingen Dandy Shoe Care-variant, utan fokuserar betydligt mer på återställande och mer neutralt putsande av skorna. Men resultaten är i många fall mycket imponerande. De kan få in skor som ser mer eller mindre förjävliga ut, och med ordentligt tvätt och vård återfår de sin forna glans, bokstavligt talat. De visar hur de jobbar med såväl vanligt slätpressat kalvläder som grainläder, mocka, cordovan med mera. Vissa inlägg är mer bara enkelt redogörande för vad de gjort, medan andra är mer djuplodande och ger tips på skovård, produkter och tekniker.

Slitna, trötta double monks.

De tvättas ordentligt, och får sedan omgångar med skokräm och polish…

…och blir sedan så här fina.

Ett intressant experiment de genomför är att lägga på en droppe sulolja på en bit ekgarvat sulläder, för att se hur oljan tränger in i lädret. Här ser man hur den lilla droppen sprider sig och tränger in i lädret, och när de delar den ser man hur djupt den trängt in. De är positiva till att använda sulolja, men vill göra ännu mer tester bland annat på förändring av motståndet mot väta och slitstyrka.
Andra intressanta inlägg är när de återställer ett par John Lobb som köpts på Ebay, där säljaren innan han skickade iväg skorna sprayade de med en vanlig svart sprayburk för att täcka över lite märken, vilket resulterade i att sprayen frätte upp ordentliga märken i lädret. Eller när de har ett par riktigt ordentligt saltskadade skor, som de får jobba hårt med för att få okej igen, och ett inlägg visar hur en sko som tappat en stor bit av sitt ovanläder framme vid tån blir som nya igen. Mycket givande att läsa om och se hur de gör.

En liten droppe sulolja läggs på en bit ekgarvat läder.

En gif som visar hur oljan går in i lädret.

Genomskärning efteråt där man ser hur djupt suloljan trängt in.

Allen Edmonds som inte sett skoblock sedan de lämnade butiken, och troligtvis inte fått så mycket kärlek i övrigt heller.

Mer okej efter att Shoe Shine Coach gått över dem.

kon som fått en ordentlig skada på tån.

Biten som lossnat är nästan två centimeter.

Här har de limmat dit biten igen.

Bearbetat det hela med kräm.

Och här är återställningen färdig. Alla bilder: Shoe Shine Coach

—

Ett annat litet tips så här i förbifarten, är tråden där forummedlemmar listar vilken storlek de har i olika märken och läster. Kan ge en riktigt bra vägledning om man funderar på att beställa skor över nätet. Och om fler skriver in sina uppgifter där blir det ett ännu bättre register för hjälp och vägledning.

—

Ett tredje tips är att Skomakeri Framåt i Stockholm arrangerar flera olika varianter av intressanta kurser, allt från kvällstillfällen där man lär sig om skovård eller får en snabböverblick över hur bespoketillverkning ser ut, till att vara med en vecka och följa och delta i tillverkningen av ett par bespokeskor, något som flera blivande bespokeskomakare börjat med. Här är höstens kursprogram hos dem:

-

-

När Goodyear-randsömmen etablerade sig under sista delen av 1800-talet revolutionerade den tillverkningen av randsydda skor och tog den randsydda konstruktionen in i industrialismens era. Här en genomgång av konstruktionens födelse och frammarsch.

Lite intressant är att det inte är dess uppfinnare som förknippas med konstruktionsmetoden, utan personen som gjorde den känd. Tvärtemot i fallet med Blake-konstruktionen, där det för gemene man är namnet på uppfinnaren som är synonymt med metoden och inte McKay som förfinade den och gjorde maskinerna tillgängliga på marknaden (mer om Blake/McKay/durksöm i ett eget historieinlägg vid senare tillfälle).
Mannen som uppfann den första maskinen för att sy en randsydd konstruktion hette August Destroy, och året var 1862. Han lyckades få patent på metoden, men överlät sedan detta till James Hanan vid skotillverkaren Hanan & Son, en amerikansk firma baserad i Brooklyn, New York. Det var ett förhållandevis litet företag som inte hade några direkta ekonomiska muskler för att ta metoden att maskinsy randsydda skor ut bredare. James Hanan uppvaktade då bland annat Charles Goodyear  Jr., son till Charles Goodyear som av en slump uppfann det vulkaniserade gummit, alltså metoden att göra ett stabilt och hållfast material av rågummi/latex (det sägs att Goodyear råkade lägga latex som var behandlat med svavel och bly på en varm spis, men lite omdiskuterat och inte den version han själv ville ge utåt). Charles Goodyear Jr. såg potentialen i den maskinsydda varianten av randsöm, och då han var maskinexpert effektiviserade och förbättrade han August Destroys verk.

En gammal Goodyear-maskin. Bild: The Holborn Mag

Det dröjde till 1876 innan det som vi hädanefter då kallar Goodyear-maskinen dök upp på marknaden. Med maskinen kunde man också sy vändsydda skor, men det var naturligtvis framför allt för randsömnaden den blev en succé. Framåt sekelskiftet spred sig metoden snabbt runtom i världen, och ersatte handrandsömnad på fler och fler ställen. Och egentligen ingick själva maskinen för att sy Goodyear-randsömmen i en större maskinpark, för att effektivt tillverka randsydda skor. Elektrifieringen som skedde i slutet av 1800-talet spelade också stor roll för att ytterligare effektivisera de innan dess ofta hand- eller fotvevade maskinerna, eller körda med ångkraft.
Ännu effektivare blev det i början av 1900-talet när United Shoe Machinery Cooperation samlade företagen McKay Sewing Machine Company, Consolidated and McKay Lasting Machine Company, Goodyear Shoe Machinery Company, International Goodyear Shoe Machinery Company, Goodyear Shoe Machinery Company of Canada, Eppler Welt Machinery Company och Davey Pegging Machine Company under ett och samma paraply, och gjorde mycket effektiva lösningar för kvalitetsskotillverkning. Det ska sägas att detta inte gjordes frivilligt egentligen, utan något man var mer eller mindre tvungna att göra för att skydda investerarna och servicen, och något som låg i linje med hur det såg ut på många håll under den så kallade andra industriella revolutionen och framväxten av den moderna aktiebolagsformen.
Att bottna en sko med Goodyear-randsöm blev ungefär fem-sex gånger så billigt som att göra det med handrandsöm, och istället för att det ägnades kanske 20 minuter åt att sy randsömmen för hand gjordes det på under 20 sekunder med maskin.

Här en patentansökan från 1960-talet på en metod för att effektivisera Goodyear-maskinen, bland annat genom att dra åt ovanlädret samtidigt som stygnen sys. Här kan man få en bild av hur en Goodyear-maskin fungerar i praktiken. Bild: Google Patent images

Om vi går in på hur själva maskinen som syr randsömmen fungerar, så är det enkelt beskrivet två armar som läggs på varsin sida av rand, ovanläder och plirband (kanvasremsa som är fastlimmad i bindsulan), och sedan sys en kedjesöm. Från början var det vanliga läderbindsulor som man skar ut lite högre risläppar från, men snart kom man på att det var enklare att limma fast en läderremsa (används knappt alls idag) eller kanvasremsa på en bindsula, då blev det mycket snabbare och därmed billigare att få ihop en bindsula med fästpunkt då i form av ett plirband, och man kunde också använda billigare bindsulematerial (idag används allt från riktiga, rätt tjocka läderbindsulor av bra kvalitet till rätt usla, tunna så kallade läderboardbindsulor, vilket är läderslipdamm som blandas med lim och pressas ihop till plattor), och allt däremellan. De främsta nackdelarna med Goodyear-randsöm jämfört med den handrandsydda konsruktionen är kedjesömmen istället för skomakarsöm/lock stitch, där den siste låser varje söm för sig, att man har ett plirband fastlimmat på bindsulan istället för en hel bindsula i läder som i handrandsytt, och att hålrummet som behöver fyllas mellan bind- och yttersula blir större på en Goodyear-randsydd sko. De främsta fördelarna med Goodyear-randsytt gentemot handrandsytt som brukar lyftas fram är naturligtvis den överlägsna effektiviteten och kostnadsminskningen hos Goodyear, samt att man kan sy jämna och om man vill täta stygn som inte heller riskerar att sabba ritsläppen framme vid tån (det kritiska området när man handrandsyr, då stygnen hamnar så tätt i den skarpa böjen).

En sko sys med Goodyear-maskin. Bild: The Holburn Mag

Goodyear-maskinen har naturligtvis utvecklats och förfinats genom åren. Den största förbättringen var så klart när de elektriska maskinerna kom, men även andra utvecklingar har skett som gjort att precisionen blivit bättre och även snabbheten har ökat. Det finns ett antal tillverkare av Goodyear-maskiner, McKay-maskiner och andra skotillverkningsmaskiner i världen idag, och dagens maskiner är hypermoderna saker med mycket datastyrning, touchscreen-skärmar och så vidare. Idag är det företaget ESM, European Shoe Machinery Company, som är störst i världen på tillverkning av nya Goodyear-maskiner, baserat i Kettering i Northampton. Den tidigare jätten British United Shoe Machinery baserat i Leicester gick i brutal konkurs vid millenieskiftet 2000, men lyckligtvis för alla fabriker som stod med maskiner från företaget så startade efter ett antal år ur askan några tidigare anställda på British United Shoe Macinery företaget Advent Technologies som erbjuder reservdelar och service på det tidigare företagets maskiner.

Världens mest moderna Goodyear-symaskin, från European Shoe Machinery Company. Bild: ESM

Till världens alla fötter, vad i all världen är detta, kan man undra? Det handlar om en crowdfunding-kampanj som skomakeriet Hallmans Skor i Stockholm just nu driver, där 20 testkunder ska få scanna sina fötter med en 3D-scanner, en läst tillverkas efter dessa och ett par Goodyear-randsydda skor görs nere i Portugal. En sorts modern bespokesko, helt enkelt.

Idén kommer från Michael Bergman när han läste boken Makers – The new industrial revolution av Chris Anderson, som handlar om hur modern 3D-teknik revolutionerat sättet att designa och producera på, och gjort det möjligt att i många fall göra relativt avancerade saker lokalt och småskaligt, och i samma veva såg ett avsnitt av SVT:s kulturprogram Kobra som handlade om 3D-modellering på Konsthögskolan med Esther Eriksson. Michael kontaktade Esther och lärde sig mer, och gick sedan till sin vän Mats Hallmans om driver Hallmans Skor och diskuterade fram idén att erbjuda en form av bespokeskor, där man gör lästen efter en 3D-scanning av kundens fötter och gör skorna i vanlig fabrik, för att få en produkt som är så pass billig att även gemene man kan ha chans att ha råd med den.

Skomakeriet Hallmans ligger i Stockholm på Birkagatan i Vasastan, och de har också en nyöppnad butik på Scheelegatan på Kungsholmen. Bild: Yelp

Michael Bergman besökte sedan Esther Eriksson på konsthögskolan och gjorde ett antal tester i att scanna sina fötter, då i en scanner som inte klarade av hela foten på en gång, utan man fick ta lite i taget. Just att hitta en scanner som kan göra en hel fot på en gång har varit en av utmaningarna, också att få tag på en fabrik som kunde tänka sig att ta in ett sådant här litet projekt och bryta den ordinarie produktionskedjan. Mycket tid har också gått till att göra tester med lästtillverkaren, för att få ihop det hela på ett bra sätt. Man har nu tillverkat ett antal prototyper som man varit nöjda med, och går nu vidare i nästa steg.

Så här ser själva 3D-scannern ut. Bild från filmen nedan (även översta bilden, därav är kvaliteten sisådär). Det finns lite olika satsningar på 3D-scanners i skovärlden, de flesta för löpskor och sulor. Men exempelvis the Left Shoe Company använder scanner för att hitta rätt läst och storlek. Och det finns möjlighet att skicka en 3D-ritning till brittiska lästtillverkaren Springline och få en egen läst, då handlar det dock om rätt ordentliga priser.

Det är alltså ett crowdfunding-projekt, där man via sajten Big Change Will och i butik hos Hallmans erbjuder 20 kunder att ingå i en första testomgång. Vecka 45 har de 3D-scannern på plats hos Hallmans, och testkunderna får då komma dit och scanna sina fötter. Där visas också skorna som man kan beställa upp, så man får se dem innan man bestämmer sig. Modellerna man kan välja mellan är en chelsea boot i mörkbrun mocka eller svart läder, en derby med cap toe i cognac eller svart läder, och en plain cap toe oxford som också går att få i cognac och svart. Det är en portugisisk tillverkare som använder vegetabiliskt garvat läder från Italien, och gör som sagt Goodyear-randsydda skor. Trevligt nog görs också en testsko, om än en simpel sådan i ett plastmaterial, som ökar chansen att passformen blir riktigt bra. Därefter tar det cirka 4-6 veckor innan skorna är färdiga.

En av modellerna som man kan få gjord på sin egen läst. Bild: Big Change Will

Priset för provkunderna nu är riktigt bra, bara 2500 kronor. Och intresset är stort, trots att det idag är 22 dagar kvar innan crowdfunding-kampanjen går i mål är redan 80 procent av platserna fulla. Jag hade tänkt vänta lite med att skriva det här inlägget, men efter att ha sett hur stort intresset är kände jag att jag fick skriva det nu så att åtminstone några av er läsare som skulle kunna tänka er vara intresserade får chansen att prova. Det är framför allt kunder som har olika typer av konstiga fötter som signat upp sig, exempelvis en som har ena foten i storlek 37 och andra i 38,5, och liknande. Men också de som är nyfikna och vill se hur mycket bättre passformen kan bli än med vanlig RTW.

Om allt går vägen och Halllmans och kunderna är nöjda med resultatet av den här provomgången, är planen att börja erbjuda detta permanent. Då kommer dock priset vara lite högre, kanske omkring 5000 kronor för den här typen av bespokesko, där man också får stora anpassningsmöjligheter i valet av modell.

Här presenterar Mats Hallman kortfattat projektet:

Nästa år fyller skotillverkaren Kavat 70 år, och lagom till dess så släpper man en ny serie för vuxna, Kavat 1945, som är tillverkad i Kumla. Skorna är sandalsydda med läder från Tärnsjö garveri. Shoegazing besökte tillverkningen och var med och gjorde ett eget par.

Det är i skoindustrimuseet i Kumla som tillverkningen sker, där mycket av Sveriges skohistoria finns samlad, och där man då alltså fortfarande har viss produktion igång. Framför allt gör de så kallade “pissetofflor” som säljs i museishopen, och egna projekt som kan vara allt från Goodyear-randsydda skor till limmade högklackade saker. Museet är inrymt i ett vitt, anonymt hus (dock en stor skoarbetarfigur på taket) som skulle kunna ha varit vad som helst, bostadshus, kontor etc. Nu har det naturligtvis varit skofabrik, och våning två och tre är det fortfarande, med alla möjliga maskiner och utrustning för olika typer av skor. Första våningen är en utställning och kontor.
Kavat är som kanske bekant ett gammalt Kumlaföretag, och var på 50-60-talen ett av omkring 70 skoföretag i den lilla stan. Hela dess identitet var förknippad med skor.
– På den tiden trodde barnen inte att man göra något annat än att jobba i skofabrik som vuxen, när farmor, morfar, morbror, gammelfaster, mamma och pappa och deras syskon alla jobbade inom skoindustrin, säger Magnus Ericson, VD på Kavat och även grundare av Italigente.

Idag ser det väldigt annorlunda ut, även om dess anda som skostad lever kvar, inte minst med museet. Men antalet skotillverkare i stan är nu i princip nere på två, AB Mathisens Skofabrik som gör främst arbetsskor under namnet Brasko, och en annan arbetsskotillverkare: Arbesko, som håller till i Age Skofabrik. Kavat är naturligtvis mest kända för sina barnskor, som tidigare gjorts i Kumla. Sedan 2013 är dock all produktion flyttad ner till Bosnien. De hade anställda i Sverige som invandrat från Bosnien som haft en viktig roll i flytten, och Bosnien har en stor och anrik tradition som skotillverkare, inte minst då de var en del av det Österrikisk-ungerska riket. Att man valde att flytta ner produktionen är naturligtvis främst för att kapa kostnaderna, men också för kunna möta den ökade efterfrågan (de har 150 anställda i fabriken i Bosnien, i Kumlafabriken var de 13) plus att kunskapen i skotillverkning är betydligt större där nere och återväxten klart bättre exempelvis då det fortfarande finns utbildningar för skotillverkning.

Läster i mängder i skoindustrimuseets fabriksdel.

Men, nu då lagom till sitt 70-års jubileum satsar man alltså på svensk produktion igen, och nu då alltså på vuxenskor (som man sålt under ett par-tre år nu) med sandalsydd konstruktion, som är en traditionell metod där man viker ovanlädret utåt, förstärker med en rand ovanpå och syr fast i bindsulan. Antingen kan man sy också genom slitsulan, eller så limmar man på en yttersula. Den kan sedan dras bort och ny limmas på, utan att ovandelen behöver röras. Det är tre olika modeller som erbjuds i jubileumskollektion Kavat 1945, alla i vegetabiliskt garvat läder från Tärnsjö. Det görs i en upplaga på 1945 par som börjar säljas i vinter hos Kavat, Grandpa och Naturkompaniet bland annat, och priset kommer naturligtvis ligga på 1945 kronor.
– Det är en prisnivå som vi bara har möjlighet att hålla tackvare att vi kan samarbeta med skoindustrimuseet här, och så att säga har lokaler och maskiner gratis, säger Magnus Ericsson.
Personalen på museet är även de väldigt glada över samarbetet.
– Det är grymt att få jobba med något annat än våra “pissetofflor” i lite större skala, att få vara en del i framtagandet och justerandet av tillverkningsprocessen, och sedan få genomföra den, säger Peter Grandin som är en av två som arbetar “på golvet” i skomuseet, med tillverkning och med maskinerna och så vidare, plus en lärling.

Jag skrev tidigare om att det fanns planer på att göra Goodyear-randsydda och becksömssydda skor under Kavat-märket i Sverige, men så kommer tyvärr inte bli fallet. Det finns helt enkelt inte kunskap och möjlighet att göra detta i dagsläget, utan att det skulle bli enormt dyra skor. Däremot så är planen att börja göra Goodyear-randsytt och becksömssytt i Kavats fabrik i Bosnien, med samma material som den här serien som görs i Kumla nu, men då med mer avancerade konstruktionsmetoder. Hur och i vilken skala som det i så fall blir beror lite på hur Kavat 1945 mottas av marknaden.

Oscar Jacobson-skor tillverkade hos Italigente.

I övrigt så har nu som jag skrev om tidigare Italigente lyfts in under Kavat-paraplyt. I workshopen i Italien görs nu en ny kollektion Italigente-skor som kommer lanseras till våren, tillsammans med en ny hemsida. Också ett antal nya modeller för Oscar Jacobson görs i Italien inför kommande säsong. Med Kavat och Italigente har man ett stort spektra av skor, från barnskorna i olika varianter till Kavats vuxenskor som är rejäla skor i retrostuk gjorda i miljövänliga material, till Italigentes mer exklusiva blake/rapid-sydda skor som har både dressade och mer casualmodeller. I Göteborg, där man nyligen öppnade en egen Kavatbutik, letar man efter större lokal för att införliva hela företagets utbud under ett och samma tak. Man planerar också att öppna en Kavat/Italigente-butik i Kumla med hela deras utbud, plus outlet, som man hoppas kan locka folk både från närområdet och som passerar stan på E20.

Åter till själva tillverkningen av Kavat 1945, där jag alltså var med under framställningen av ett par åt mig själv, och även gjorde vissa moment av tillverkningen på egen hand. Då sådant här gör sig allra bäst i bilder, följer här en bildserie som går igenom produktionen:

Tillskärning av delarna till ovanlädret. Till skorna som sedan produceras för försäljning görs detta med stansjärn, men nu ville man visa hur detta går till.

Delarna utskurna. De hål etc. i mönterschablonen använder man för att markera var sömmar och så vidare ska läggas. Man ser de svaga märkena på lädret.

De inre hälkapporna i Kavat 1945 är i läder, och här skärflas dessa, alltså där kanterna fasas ut.

En hälkappa färdigskärflad.

Nåtlingen, här av den lite högre kängan.

Jag provar på nåtlingsmomentet (dock inte på en produktionssko…). Resultatet kanske inte riktigt hade platsat, om man säger så. Lite av antitesen till de obehagligt exakta ovanlädersömmarna som flera japanska bespokeskomakare stoltserar med.

Ovanlädren är helt ofodrade, och på så sätt relativt enkla konstruktionsmässigt. Tärnsjölädret som används är ganska tjockt dock, så det blir ändå en ordentlig stadga i skorna.

Läderbindsula fästs i lästen, av Kavats Anders Folkö.

Innan ovanlädret lästas lägger man det i ett vattenbad för att mjuka upp det.

Här lästas ovanlädret och pinnas fast i bindsulan.

Likt matprogrammen hade man förberett mina skor inför nästkommande steg i tillverkningen. Detta då de behöver sitta på läst i några dagar för att lädret ska torka och fixeras bra i dess form.

Överflödigt läder skärs bort.

Här körs de genom själva sandalsymaskinen, som samtidigt som randen läggs dit syr genom rand, ovanläder och bindsula. Som namnet antyder används den traditionellt för

Peter Grandin som jobbar på skomuseet med tillverkning inspekterar mina skor efter sandalsymaskinen.

Efter det momentet drar jag ut nitarna som bindsulan fästes med tidigare.

Sedan limmar Berndt Blomgren, med 70 år som skoarbetare bakom sig, fast slitsulan som i Kavat 1945:s fall är en expanderad EVA-sula.

För att limmet verkligen ska fästa körs de i en sådan här press.

Överflöd av slitsula fräses bort.

Sedan slipas sulkanten med först grövre slippapper och sedan finare. Lättare sagt än gjort att hålla det rakt och jämnt, kan jag säga.

Skorna är nu nästan klara, och lästen dras ur skon.

Efter att sulkanten rengjorts och fått på sig lite finish, och ovanlädret smorts in med ett neutralt, fett vax så är det dags för pricken över i:et, att slå in sina initialer i skorna. De som sedan säljs kommer vara numrerade från 1 till 1945.

Slutresultatet.

Ett par grövre derbys i retrostuk, i cognacsfärgat vegetabiliskt garvat Tärnsjöläder.

På foten.

De har läster i alla möjliga former hos skoindustrimuseet.

Anders Folkö visar upp råvaran, lädret från Tärnsjö, som kommer i halverade hudar. Där han håller vänsterhanden är lädret märkt, och genom den märkningen kan man ta reda på exakt vilken gård och vilken kalv/ko som lädret kommer ifrån.

Stansar för diverse skodelar.

Skorna till höger är helt nya, med bara tunt lager neutralt fett vax på sig. De till vänster har använts under ett par månader, och bara behandlats någon eller ett par gånger med samma neutrala produkt, men som synes har det vegetabiliskt garvade lädret redan fått mycket egen karaktär.

Läderlagret i museet.

Ett getläder med mycket naturliga skador i sig som bett och annat. Vackert på sitt sätt, för rätt typ av sko.

Magnus Ericson, VD på Kavat, tillika grundare av Italigente.

Den här miniatyrskon tillverkad i riktig becksömskonstruktion och handsydd “apron” är ett riktigt mästerverk, som Magnus fått av den gamle herre som bossar över workshopen som gör Italigentes skor. Den har blivit en lyckoamulett för Magnus som han har med sig jämnt.

Någon som kan gissa vad den här biten är av för läder? Rätt svar längst ner i inlägget.

Ett par läster i olika storlekar i museet. Den nedre är storlek 44, den övre 84.

En randsydd sko som Peter Grandin jobbade på, där han limmat dit en hel del av kanvas istället för bara ett plirband, som annars är brukligt.

Från museets utställning. Svarta rubriker från slutet på den stora skotillverkningseran i Kumla och Örebro.

Fler sådana.

Museet har också en stor samling skor från olika årtionden, varav ett urval finns på display. Här från 1910-talet…

…från 20-talet…

…30-talet…

…och 40-talet. Det finns sedan hela vägen fram till idag.

Jo, den lilla, lite genomskinliga läderbiten är gjord av livmoder, från en ko. Det är också läder. Nu vet ni det.

Idag höll nätbutiken Skolyx en trunk show i Göteborg där man visade upp en mängd modeller från spanska Yanko. Ett 50-tal besökare var på plats och provade ut storlekar, kollade MTO-möjligheter och pratade skor.

Chelsea boot i tan på lästen 961, som är lite rakare än lästen 915 som är den Skolyx använder till skorna i sitt standardutbud. Storleksmässigt rätt likvärdig dock.

Eventet hölls hos Fair Fashion Room i centrala Göteborg under tre timmar på onsdagkvällen, och här hade man ställt upp ett bord med Skolyx ordinarie sortiment, där deras dubbla munksko, quarter brogue, semi brogue, plain cap toe oxford och wholecut i två olika färger vardera visades upp. Alla på lästen 915, en elegant läst med svagt fyrkantig tå (läs mer om den och om Yanko i min recension här). Förutom detta fanns också ett större bord med ett femtontal olika MTO:s från Yanko, bland annat en quarter brogue i crust-läder och med helt obehandlad sula för egen färgning, ett par olika chelseaboots på lästen 961 med fyrkantig tå och lite rakare formspråk än 915, en riktigt fin austerity brogue på lästen 962 med rund, lite mandelformad tå som påminner mycket om Edward Greens 82-läst, och en tassel loafer i mörkbrun mocka på lite bulligare, rund loafersläst.  Med mera.

Austerity brogue på lästen 962 med rundare tå, mycket trevlig.

Sulorna på modellen ovan.

Vad jag förstod av de som provade så upplevde de flesta att de hade samma storlek i Yankos läster som man har hos exempelvis Crockett & Jones, Carmina och även Loake, vilket då även jag upplever. Även av de två nya läster som jag provade nu, loaferslästen och 961. Prismässigt ligger Yanko just nu väldigt bra till, än så länge kör Skolyx på 2595 kronor för sitt standardutbud, och även de modellerna i crust-läder kan man få för det priset. MTO kostar 600 kronor extra, vilket är ett förhållandevis lågt påslag. Som jag sagt innan så är jag väldigt imponerad över vad man får till det pris som Yanko ligger på, vilket förstärktes av att inspektera de MTO-modeller som visades upp, där både byggkvalitet och läder känns klart bättre än den prisnivå de ligger på.

Pedagogiskt nog släppte man fram två personer åt gången för provning av storlekar och för diskussioner kring möjliga MTO:s med mera, för att kunna ge så bra service som möjligt. De som väntade kollade in utbudet, drack öl och åt av tilltugget som bjöds, och så klart pratade om skor. Att kring 50 personer kommer på en sådan här tillställning i Göteborg är ytterligare ett tecken på hur stort intresset är för ämnet.

Det utbud av skor som finns i lager hos Skolyx i deras webbutik.

Skor provas.

Väntelistan inför provning och hjälp av Skolyx.

Läckra munkskor. Burgundyfärgen som de båda är i är ljuvlig.

Quarter brogues i obehandlat crustläder.

Förutom vanliga lädersulorna finns flera andra alternativ, bland annat dessa Yorksulor.

Och Vibrams Dainite-variant, som vad jag upplevt är precis lika bra som originalet.

Två damskomodeller som gjorts som MTO, en ljusbrun jodhpur och chelsea i burgundy.

Ett par damjodhpurs i burgundy, som snart kommer finnas i Skolyx ordinarie utbud.

Trunken var välbesökt.

Yanko erbjuder även bälten i samma läder som skorna är gjorda i.

Tassel-loafer på en rundare läst, 955, speciellt anpassad för loafers. Jag som har storlek 10 som standard vanligtvis testade lästen i den storleken, och de satt bra och ganska lagom tajt, vilket är viktigt för loafers.

Wholecuts i mörkbrun mocka, med mera.

By popular demand kommer här ett inlägg som tipsar om lite olika kängor på marknaden. Det är lite fascinerande faktiskt, men det finns ingenting som jag får så mycket frågor och önskemål kring som kängor. Nog för att vi bor i ett land som har lite kyla emellanåt, men själv skulle jag uppskatta att jag bär kängor bara cirka 15 procent av tiden jag bär skor. Nåväl, nog med dravlet, on med tipsandet.

En av Loakes mest lyckade modeller på senare år är derbykängan Hyde från 1880-serien. Gjord på populära Capital-lästen, finns i mörkbrunt, svart och cognacsfärgad grain, med Dainite-sula. Kan köpas i Sverige hos många Loake-återförsäljare både i fysiska butiker och på nätet, eller från utlandet hos exempelvis Pediwear. Bild: Loake.se

Spanska Cordwainer gör skor åt många andra märken, exempelvis Shoepassion, men har också ett stort utbud under eget namn i flera olika prisklasser. De här wingtip-kängorna är rejäla i grainläder, stormrand och Dainite, men samtidigt på en läst som inte gör de alltför klumpiga. Kostar 3100 SEK (€335) hos Upper-Shoes. Bild: Upper Shoes

Chelseaboots kan vara oerhört elegant, som i detta fall, Gaziano & Girling Burnham (även översta bilden) i Vintage Oak på TG73-lästen. Inte helt lättillgänglig tyvärr, men finns i Gaziano & Girlings butik på Savile Row och ibland hos amerikanska butiken Leffot. Går annars att beställa via exempelvis Skoaktiebolaget, och då jag tror just den här make-upen räknas som så kallad stock-model så är det ingen MTO-avgift, och hyfsat snabb leverans. Bild: Leffot

Cobbler Union är en av de nyare aktörerna på kvalitetsskomarknaden, som precis som flera andra gör sina skor i Andres Sendras fabrik i Spanien. Den här split toe-kängan har en enkel Dainite-sula som gör den rätt mångsidig. Kostar knappt 3200 kronor (425 USD) Bild: Cobbler Union

Få kängor är så ikoniska som Edward Greens Galway. Den här vintertappningen finns just nu hos Skoaktiebolaget, Rosewood Country Grain, 64-lästen, dubbel Ridgeway-sula och fodrat skaft. Kostar en del, 10 200 kronor. Bild: Skoaktiebolaget

Fler Andres Sendra-tillverkade kängor, här som säljs hos Mano Skoservice i Stockholm, under eget namn. En schysst mockachelsea med lädersula, för de lite torrare för- och senvinterdagarna. Kostar2950 kronor. Bild: Mano Skoservice

En lite annorlunda chukka med cap toe från italienska Enzo Bonafé, en modell som säljs för 5500 SEK (5000 NOK) hos Skomaker Dagestad i Oslo (kan även mailbeställa skor från dem). Bild: Skomaker Dagestad

Grovt så det förslår från brittiska Cheaney, som finns hos bland andra svenska nätbutiken Care of Carl numera. Modellen heter Tweed C, ljus burnished grain, stormrand och Commando-sula, som betingar ett pris på 4200 kronor. Bild: Care of Carl

Det här kan låta som ett rätt oortodoxt tips, men sådana behövs också. Det handlar om att dra bort regndroppar från skorna på byxbenen, för att de inte ska få ligga kvar och sugas upp av lädret och bilda vattenfläckar.

Det är när det regnar som det oftast gör, från duggregn till ett lite jämnare strilande, som det ofta blir så att regnet lägger sig i droppar på skorna, om de behandlats på ett korrekt sätt med skokräm och polish. På tåpartiet där de flesta lägger på lite mer polish skyddar den så pass att vattnet ofta inte tränger in i lädret, men på övriga skon går det sakta in i lädret om vattendropparna så att säga får ligga kvar. Därför kan det vara bra att emellanåt dra av ovansidan på skorna mot baksidan av byxbenet vid vaden/knävecket, särskilt viktigt är det när man kommer inomhus, sätter sig på bussen eller liknande, helt enkelt kommer bort från regnet. Det är nämligen när vattendropparna får ligga kvar på samma ställe under längre tid som risken för den här typen av vattenfläckar uppstår. Man behöver därför inte torka av särskilt noga egentligen, det handlar mest om att bara dra ut vattnet så att det inte ligger kvar stilla på samma ställe under tid.

På de här skorna från Vass (även översta bilden) syns den här typen av fläckar tydligt, efter att jag inte dragit bort regndropparna på insidan av skorna och det sedan fått sugas upp av lädret. Just detta museum calf-läder från italienska garveriet Bonaudo är också ett läder som visat sig vara rätt känsligt för den här typen av fläckar. Det är riktigt fint och smidigt i övrigt, men har den här nackdelen.

Görs detta med ett par i övrigt rena skor som bara fått lite regnvatten på sig så är det enda som händer med byxorna att de blir lite fuktiga, men får regna rätt ordentligt och göras flera gånger för att det egentligen ska märkas. Man får självklart använda sunt förnuft, är skorna leriga på sulkanter och kanske till och med ovanläder exempelvis är det kanske inte att rekommendera, men de flesta av oss är stadsbor och går rätt sällan med smutsiga skor på det sättet. Likaså är det ingen idé att göra det när det regnar så mycket att de blir genomblöta.

De vattentfläckar som bildas när dropparna får ligga still och gå in i lädret blir som små, svagt upphöjda prickar. De går att behandla med skokräm och få betydligt bättre, men det är inte ovanligt att de inte går bort helt. Hur känsligt kalvlädret är för den här typen av fläckbildning beror också mycket på vad det är för typ av läder, och det kan skilja sig mycket mellan olika garverier. Cordovan som lätt får ordentliga prickar kan man oftast borsta ur med lite ihärdighet, annars kan man prova med en cordovankräm om det fortfarande är kvar.
Sedan ska man så klart också se sådana här vattenfläckar som patina, och så länge de inte blir alltför kraftiga är det sällan något som påverkar ens skor alltför mycket negativt utseendemässigt.

En sko med riktigt mycket prickar från regndroppar.

Här ett par Saint Crispin’s med så kallat shrunken calf-läder, som fått ovanligt kraftiga regndroppsfläckar där lädret verkligen skiftat i färg, vilket inte brukar hända. Bilderna ovan: StyleForum

I veckan lanserade Davidsons Skomakeri i Uppsala ett litet set för vård av sulkanterna, bestående av slipkloss, sulkantsfärg i brunt och svart, påstrykningssvamp och kemiskt ren bensin. Ett kit som gör det möjligt att snygga till sulkanterna på ett bra sätt hemma i vardagsrummet. Shoegazing har testat.

FAKTA
Produkt: Sulkantsset
Märke: Davidsons Skomakeri
Innehåll: 1 specialutformad slipkloss med grovt och fint sandpapper, 1 flaska kemiskt ren bensin, 1 flaska 50 ml brun sulkantsfärg, 1 flaska 50 ml svart sulkantsfärg, 1 appliceringssvamp
Pris: 295 SEK (jag har fått setet gratis för att testa)

Jag brukar ofta tjata om vikten av att också putsa sul- och klackkanterna på skorna, både för att ge de nödvändig vård och skydd och för att det gör skorna snyggare. När man gått i ett par skor under längre tid blir oftast kanterna lite slitna, lädret ruggas upp, det kan sippra ut lite lim från mellan rand och sula, och så vidare. När man lämnar in skorna för halv- eller helsulning och så slipar skomakaren till kanterna igen och lägger på ny färg, och de går som nya igen ett tag. Men ofta hinner sul- och klackkant bli lite risiga innan det är dags för omsulning. För att möjliggöra för oss skoägare att göra något åt detta själva, har Marcus Davidson på Davidsons Skomakeri i Uppsala alltså tagit fram ett set för hemmavård.

Så här såg mina dubbla munkskor från Vass ut på sulkanterna innan jag satte igång. Ojämnt, lim som trängt fram, och även lite ludd från en bomullstrasa som fastnat i ojämnheterna.

Med setet kommer en liten bruksanvisning, men för att göra det enkelt har Marcus också lagt upp en film på sin hemsida och Youtube-kanal som visar hur man ska gå till väga när man använder setet. Jag rekommenderar att man tittar på den innan, då man får en hel del tips som kan vara bra att ha med sig. Jag testade setet på mina tre-fyra år gamla, mycket välanvända Vass double monks. Då Vass använder ordentligt tjocka ekgarvade JR-sulor så håller de dock hur länge som helst innan de behöver sulas om, betydligt längre än motsvarande brittisk sko som har klart tunnare sulor. Det gör dock att kanterna hinner bli rätt ruggade innan det är dags för omsulning. Detta i kombination med att Vass använder en rätt tjock, mörkt, mörkt brun sulkantsfärg gjorde att jag var sugen på att se hur skorna blev med lite tunnare färg och mer levande läder som skiner igenom.

Jag började med att tvätta av sulkanterna med medföljande kemiskt rena bensin och en trasa (Marcus Davidson är en flitig förespråkare av kemiskt ren bensin i många sammanhang, men det finns de som är mer skeptiska till att använda det åtminstone på ovanlädret, exempelvis Thomas Brunschwig hos Gaziano & Girling och Alexander “The Dandy Shoe Care” Nurulaeff). Det var rätt svårt att få bort särskilt mycket färg på mina skor, så kan inte påstå att det blev någon jätteskillnad. Sedan kom det moment jag på förhand var mest nervös för, att rugga upp kanterna med det grova sandpappret. Jag var helt enkelt skraj att repa ovanlädret ordentligt. Det var dock rätt lugnt, slipklossen är genomtänkt utformad och gör det ganska lätt att komma åt på de flesta ställena, och även om jag råkade toucha i ovanlädret vid ett par tillfällen är det märken som enkelt täcks med lite skokräm. Svårast var det vid midjan då Vass rundar kanten rätt mycket där, och jag kan tänka mig att ännu mer avancerat gjorda midjor som mina Maftei eller Jan Kielman kan vara rätt svåra att slipa till bra här.

Efter att kanterna tvättats och slipats med både grova och fina sandpappret.

Det tog ett tag att få bort färgen ordentligt. Lättast var det framme vid tån, där jag haft en skomakare att sätta dit infällt tågummi, så där hade originalfärgen redan slipats bort och ny lagts på.

Midjan var svårast att jobba med, särskilt med tanke på hur Vass rundar av den rätt mycket och trycker in randen lite över avlappssömmen (inte alla men vissa av deras “makers”).

Här ser man hur relativt hårt tagen den grövre sidan på slipklossen blev efter bara en sko. Kommer säkert hålla ett tag till, men litet frågetecken kring hur länge. Det känns dock som att det utan större problem skulle gå att dra bort sandpappret och limma dit nytt, vilket gör att man kan fortsätta använda den smart utformade slipklossen.

Även efter rätt ordentligt slipande var det lite färg kvar, och slipklossen såg väldigt färgad ut, men kände att det var svårt att få bort mycket mer och bytte då till den finare sidan. Då kom en del ytterligare färg av, och kanterna var överlag rätt rena när jag var klar med det. Jag gjorde också momentet där jag blötte sulkanterna innan en sista omgång med det fina pappret, för att få en ännu jämnare och lite glansigare yta, som det tipsas om i ovan nämnda film. Ett tips är också att ta lite i vinkel på under- och ovansidan av sul- och klackant då det annars lätt blev lite småfransigt här, så blev snyggt att jämna till det lite. Efter slipningen var kanterna helt klart betydligt finare än innan, riktigt jämna och släta. Var bara midjan på något ställe jag inte lyckades få jämnt, om det berodde på nämnda problem att det var lite svårare att komma åt, eller om de helt enkelt är för att de är mindre jämnt slipade från början från fabrik, kan jag inte svara på.

Här har sulkantsfärg lagts på, ett lager över rand- och sulkant och två lager över klack.

Jag tyckte det var lättare att stryka på färgen med en sådan här vanlig pensel, än med den medföljande appliceringssvampen, men det är nog en smaksak.

Sedan var det så dags att lägga på sulkantsfärgen. Jag valde så klart den bruna, och provade först lite med svampen och sedan med en pensel som jag snott från sonens vattenfärgslåda. Jag tyckte det var betydligt lättare att lägga på med pensel, så jag fortsatte med den. Det var enkelt att lägga på färgen och få ut den jämnt. Själva sulan och randen sög åt sig färgen rätt ordentligt, så där räckte det med ett lager, medan klackbasen inte drog åt sig färgen lika mycket, så där körde jag två lager. Det var ändå här som det blev allra mest liv och djup i färgen. Efter att det torkat tio min la jag på mellanbrun skokräm och polish som vanligt.

Slutresultatet är klart bra. Dels är ytan som redan nämnts betydligt jämnare nu, och färgen gillar jag också mer än innan. Jämnheten märks inte minst när jag som sista instans går över kanterna med nylontrasa för att jobba fram den sista glansen, är de skrovliga och ojämna då fastnar trasan direkt och det går knappt att göra. Nu var det som att gnugga över ovanlädret, ingen friktion alls knappt. Jag hade kunnat måla på fler lager på klackbasen och runt om i fall jag velat ha en jämnare, mörkare nyans mer lik originalet. Dessutom får jag säga att det var rätt kul att fixa till kanterna på det här sättet. Knappast något jag kommer göra flera gånger om året på alla mina par, men någon gång ibland kan det säkert bli av på många par, särskilt de som man märker blir sargade på kanterna och som kommer dröja länge innan de ska sulas om.

Slutresultatet.

Klart jämnare och finare yta än innan.

Sammanfattningsvis kan jag absolut rekommendera det här sulkantssetet för den som verkligen vill gå all in med vården av sina skor, och precis som jag uppskattar när även sul- och klackkanter är fint putsade och gärna glänser lite (även om man inte behöver jobba fram glans bara för att man använder det här kitet). Jag brukar definiera mig själv som ett praktexempel på en tummen mitt i handen-person, så klarar jag av detta klarar vem som helst av det. Kommer skorna hålla längre av detta? Knappast. Men de flesta av oss som köper kvalitetsskor gör det inte bara för hållbarheten, utan också för utseendet.

Några jämförelsebilder där ena skon (höger i bild i detta fall) är fixad, andra original.

Här före till vänster, efter till höger.

Klackbasen är som sagt där det syns mest skillnad, där den slipade och målade skon är betydligt ljusare.

Allan Baudoin Bootmaker är en ny liten tillverkare baserad i London, som kör på en lite annorlunda men intressant affärsmodell, där man än så länge bara erbjuder tre olika grundmodeller (en punched cap toe oxford, en dubbel munksko och en chelsea boot) på en och samma läst men med stor valfrihet i konstruktionsmetod, läder, patinering med mera. Plus att det är en form av “online” semi-bespoke där de modifierar lästen efter dina fötter. En handrandsydd semi-bespoke-sko kostar inledningsvis bara knappt 6000 kronor (£505).

Märkets grundare Allan Baudoin är utbildad inom datavetenskap och ekonomi och före detta Apple-anställd, som fick upp ögonen för traditionell skotillverkning när han lärde känna skomakaren Kasim Yldir under 2013. Kasim hade ett litet reparationsskomakeri, men berättade att skotillverkning var det han verkligen brann för, och ägnade ledig tid åt. Han har över 40 års erfarenhet som bespoke- och reparationsskomakare. Allan började tillbringa mer och mer tid hos Kasim för att lära sig om skotillverkning, och när hyresvärden som hade lokalen Kasim hyrde in sig i skulle göra sig av med kontraktet, tog Allan över hyresavtalet på lokalen och gick ihop som partner med Kasim. Man gjorde då också om skomakeriet för att mer rikta in sig mot skotillverkning, och startade Allan Baudoin Bootmaker.

Kasim Yldir som jobbat med skor i över 40 år.

En drös skor under tillverkning.

En av modellerna som erbjuds är en dubbel munksko. Här en durksydd sådan.

Så samtidigt som Allan utbildat sig i skotillverkning av Kasim, har de utvecklat märket. Först har det bara varit kompisar till dem som de gjort skor åt, och nyligen har de öppnat upp för utomstående att lägga beställningar, till så kallat “early bird”-pris. Men ingen marknadsföring har skett överhuvudtaget, utan de som känner till det är följare av deras Facebook och Instagram, eller som hittat till hemsidan eller var tidigare kunder i skomakeriet.

Skorna görs helt i England. Allan Baudoin sköter själva företaget, och gör tillskärningen av lädret för hand, som sedan skickas till Northampton för nåtling. Det är det enda momentet som är outsorcat. De färdiga ovanlädrena skickas sedan tillbaka till Allan Baudoin Bootmaker där Kasim Yldir handlästar skorna, och sedan gör bottningen. Skorna görs med riktiga läderhäl- och tåhättor som skärs till och skärflas för hand. Randsömmen görs helt för hand (även om de kallar det Goodyear, eller hand welted Goodyear), medan avlappssömmen görs med maskin. Durksömn görs så klart med maskin. Allan sköter därefter finishen av skorna. Materialet är crustläder från välkända Du Puy i Frankrike, och sulorna är J. Rendenbachs ekgarvade som görs med ritsnedläggning eller gummisulor från Dainite eller Vibram. I nuläget har de alltså en grundläst, en lite rundare läst med aningen mandelformad tå, och tre basmodeller: en punched cap toe oxford, en dubbel munksko, och en chelsea boot. Dessa kan dock modifieras en del med exempelvis annan brogueing, olika spännen, färg och patinering kan väljas fritt, och så konstruktionsmetod.

Man kan få sina initialer inslagna på klackkanten.

Nyfärgat crust-läder.

Punched cap toe i svart.

Beställningarna kan antingen göras på plats i London, men också via Skype där Allan instruerar kunden i hur den ska mäta sina fötter, och sedan tar emot beställningen. Deras grundläst modifieras sedan efter kundens fötter, främst med att man fäster dit läderbitar för att anpassa passformen. Tillverkningstiden är mellan 6-9 veckor.
Så kommer vi till det allra trevligaste, och det är priserna. Då Allan fortfarande ser det som en prövotid där de utvecklar skorna och märket, har de fortfarande väldigt låga priser. Grundpriset för oxforden är ca 4 950 SEK (£420), double monken omkring 5 250 kr (£445), chelsean ca 5 650 kr (£480), och då är de durksydda. Handrandsydda kostar 1000 kronor extra (£85), och limmad 350 kr mindre (£30). Ett par handrandsydda semi-bespoke-skor med ritsnedlagda J.R.-sulor kan man alltså få från knappt 6000 kronor, vilket är ett mycket bra pris för den typen av sko, särskilt med tanke på att de görs i England. Den här prissättningen kommer dock ändras när de kör igång på riktigt, som det är nu tjänar de inga direkta pengar på skorna. Då är planen att ha ett litet RTW-utbud i sin lokal, för kanske £300-400, och att då höja priserna på semi-bespoke till en högre nivå. Detta blir troligtvis redan om några veckor, så vill man få introduktionspriserna får man vara snabb.

Det är alltid kul med nykomlingar på kvalitetskoscenen, och lite extra roligt när de har ett annorlunda upplägg som Alan Baudoin Bootmaker har.

Chelseaboot i fin burgundy.

Innan avlappsömmen ska göras.

Midjorna är fint gjorda.

Själva “brandingen” har man på plats. Här företagets skopåsar…

…och här de lite annorlunda skolådorna.

Mockaoxfords med Dainite-sulor. Alla bilder: Allan Baudoin

Den sömlösa wholecuten är en modell som tillbringat decennier i glömska innan en brittisk frilansbespokeskomakare och doldis väckte modellen till liv igen för ungefär fem år sedan, och orsakade en boom av tillverkare som gav sig på att göra modellen. Shoegazing berättar historien om en av de svåraste skomodellerna som går att göra. Dessutom lite info om en Shoegazing After Work i Göteborg på fredag.

En sömlös wholecut är, precis som det låter, en sko som görs av ett stycke läder helt utan sömmar. Mer information om hur det faktiskt går till längre ner i inlägget. Vem som “uppfann” modellen och var först att göra den är som i många fall lite oklart, men det finns dokumenterat att det gjordes under 1800-talet. Bland annat fanns det en del som gjorde sömlösa boots som skulle dras på foten. I brittiska Northampton var det en man som jobbade i en av områdets alla skofabriker, som på fritiden roade sig med att göra sömlösa wholecuts. Han hann med ett antal sådana innan han gick bort, och på skomuseet i Northampton visas en av dessa upp, och flera andra finns i museets samling. Många av dem var troligtvis bidrag i de många skomakartävlingarna som fanns i England, och på många andra håll, på den här tiden.
Men under 1900-talets första hälft så blev modellen ovanligare och ovanligare, mycket på grund av att allt färre skor tillverkades i mindre skala av bespokeskomakare och andra, utan i stora fabriker som tryckte ut stora mängder skor dagligen. I de sammanhangen fanns inte tid för excesser som sömlösa wholecuts.

En sömlös wholecut från 1910-talet, gjord av skofabriksarbetaren som på fritiden gjorde den här typen av sko. Bild: Northampton Museum

Så under andra halvan av 1900-talet och första delen av 2000-talet var modellen mer eller mindre helt fallen i glömska, även om det säkert gjordes på sina håll, i skymundan. De syntes inte bredare någonstans, och kunskapen om hur man gjorde falnade ut. Så är vi framme vid 2009, och en brittisk frilansbespokeskomakare som jobbar för flera av de brittiska bespokehusen ger sig på att tillverka sömlösa wholecuts igen. En av stammisarna på forumet StyleForum är kund och vän till frilansen, och när han var där och hälsade på så tog frilansen fram en sko och sa “ser du något speciellt?”. Efter en inspektion insåg han att den inte hade några sömmar, och bad direkt om att frilansen skulle göra ett par sådana åt honom. Han la sedan upp en bild på skorna när bara ovanlädret var trätt över lästen och en kort förklaring om hur det gjordes på StyleForum, och direkt när bespokeskomakarna D.W. Frommer och Marcell Mrsan såg detta gav de sig på att testa det. Marcell Mrsan som har en populär blogg om skotillverkning lade sedan upp bilder och info om hans försök där, och ännu fler fick upp ögonen för den sömlösa wholecuten.

Det här är den sko som frilansbespokeskomakaren i England gjorde åt kunden som sedan visade upp de på Styleforum, och satte bollen i rullning.

Här är de skorna färdiga. Bilder: Styleforum/Bengal Stripe

En bild från Marcell Mrsans blogg där han provat att göra modellen efter att ha sett posten på Styleforum. Bild: Shoes and Craft

I samma veva lät Gaziano & Girling frilansen göra ett par åt en av deras kunder. Han  gjorde alla nåtlingsjobb åt G&G:s bespoke-del på den här tiden. Gaziano & Girling fortsatte sedan låta honom göra sömlösa wholecuts åt deras bespokekunder, och blev lite förknippade med modellen. När svenske Daniel Wegan började hos G&G för ungefär fyra år sedan så lärde han sig att göra de sömlösa skorna, och är numera den som gör de åt G&G. Daniel körde på en “trial and error”-approach när han började prova att tillverka dem. I England är det bara Daniel och den här frilansbespokeskomakaren som gör dem, men i och med att frilansen jobbar för många olika tillverkare så är det flera av de andra husen som erbjuder dem, exempelvis Foster & Son och John Lobb Ltd.

Här en bild från när Daniel Wegan gjorde ett par sömlösa wholecut loafers åt Simon Crompton på Permanent Style/The Rake Online. Allt det här överskottslädret behöver alltså arbetas ut så att det blir jämnt och draget på rätt sätt, och så ska det överskott som blir kvar undertill skäras bort.

När man ser de här bilderna förstår man varför det är en svår sko att tillverka. Två senaste bilderna: The Rake Online

De senaste åren har som sagt ett antal olika tillverkare börjat göra den här typen av sko, förutom då ovannämnda. De jag känner till är bland bespoketillverkare Koronya, Roberto Ugolini, Jan Kielman, Maftei, Antonio Meccariello, F&F, Il Quadrifoglio, Riccardo Bestetti, Guild of Crafts och Dmitri Gomez. På Ready to Wear-sidan görs modellen av Saint Crispin’s och Enzo Bonafé. På senare tid har även sömlösa kängor börjat dyka upp, lite samma sak där att någon gjorde det och sedan spred det sig snabbt. Exempelvis Bestetti och Meccariello har gjort det, och även Maftei har börjat prova göra kängor på det här sättet.

Att göra en sömlös wholecut är som sagt svårt. Det innebär en enorm påfrestning på lädret, och kräver sin tid. Om man går igenom processen så ser den ungefär likadan ut för alla som gör den, även om det säkert är vissa variationer. Lädret som används behöver vara någorlunda elastiskt och sträcktåligt. Därför görs modellen inte i mocka (vad jag sett i alla fall) eller cordovan, exempelvis. Det är sålunda passande varianter av slät- eller strukturpressat kalvläder som används i princip uteslutande. Ovanlädret skärs ut i en ellips-form och blötläggs sedan ordentligt. Vissa blötlägger lädret i nästan kokande vatten för att det verkligen ska mjukna, andra låter det ligga i vatten i en plastpåse över natten. Sedan är det dags för det mest krävande momentet när det ska blockas på lästen.
Blockning är när man så att säga formar lädret innan det skärs till. Att dra läder runt något är inga större problem och ganska enkelt att kalkylera hur mycket det sträcker sig och så vidare, men när lädret ska böjas inåt så att säga över en större yta är det i många fall en fördel att först blocka det för att få formen, och sedan skära till det. Metoden används oftast för vampdelen upp över insteget på höga boots eller kängor som chelsea boots och jodphurs. Men också då när det är andra krävande typer av skor. För en sömlös wholecut är blockningen essentiell, då man måste forma ovanlädret innan man kan nåtla ihop det med fodret och sedan lästa det.

Här är vampen till en högre känga blockad på en särskild blockningsform, just för detta ändamål. Blockning kan göras både på sådana eller på lästen som sedan ska användas.

Här ser man en chelsea boot som är blockad, för att underlätta och förbättra slutresultatet. Två senaste bilderna: Bespoke Shoes Unlaced/D.W. Frommer

Här ett par sömlösa wholecuts som är blockade, där den ena är uttagen ur lästen. Då ser man hur den håller formen väl efteråt. Bild: The Rake Online

När man blockar ovanlädret på den här modellen drar man det ensamt över lästen, utan foder och annat. Det görs genom att lugnt och metodiskt dra ut lädret och få det att jämnt sprida sig över och runt lästen. Det blir väldigt mycket överskottsmaterial, framför allt kring hålfoten, som är en utmaning att handskas med. Ofta görs blockningen i omgångar, för att inte stressa lädret för mycket, och det sitter på lästen under lång tid.
När det är färdigblockat och vilat länge på läst kommer nästa svåra moment, att skära upp öppningen. I och med att lädret är sträckt utifrån toppen på lästen så att säga, kommer det dra ihop sig och sjunka nedåt när den spänningen väl släpper. Så när öppningen skärs måste man kalkylera in korrekt mån för detta, och skära någon centimeter eller så ovanför var man egentligen tänker sig att toppen på öppningen ska vara. Efter att det skurits ut får ovanlädret sitta på lästen ett tag till och man ser så att det drar ihop och sjunker på rätt sätt, innan det plockas av och nåtlas ihop med fodret och plösen.

Mitt par sömlösa wholecuts från Maftei, där bara det ovanläder som ska användas är utskuret.

Här är de blockade och öppningen utskuren.

Färdignåtlade och redo för lästning. Bild: Maftei

Mina färdiga skor.

Därefter sker själva lästningen, men då är alltså ovanlädret redan format och utdraget korrekt så det här momentet är inte lika svårt som blockningen. Allt överskottsläder har man liksom redan fått bort. Sedan är det så klart extra viktigt att man får ut det jämnt och bra över lästen med tanke på den speciella konstruktionen. Härifrån görs skon sedan som vilken sko som helst.

En sömlös wholecut är långt ifrån den mest praktiska sko man kan göra. Lädret blir extra stressat, det kommer man inte ifrån, och det kommer bildas mer veck och småsprickbildningar än vanligt. Det är troligtvis inte de skor som kommer hålla längst. Oavsett det så växer de ständigt i popularitet. Det är en modell som fascinerar skointresserade, och kommer säkerligen fortsätta att göra det.

Hälen på ett par RTW-sömlösa från Saint Crispin’s. Bild: Styleforum

Schyssta bespoke i buffelläder av Gaziano & Girling. Bild: The Sydney Art

Sömlös wholecut boot av Antonio Meccariello, med brogue-mönster. Bild: Meccariellos Tumblr

Mycket vacker variant från franska Dmitri Gomez, som både gör bespoke under egna märket Dmitri Bottier och åt Crockett & Jones.

Baksidan på ovanstående. Bilder: The Shoe Snob

Ett par svarta, mycket eleganta sömlösa wholecuts. Bild: Meccariello Tumblr

—

På fredag den 21/11 från klockan 18.00 och framåt på Ölstugan Tullen på Andra Långgatan i Göteborg samlas ett antal skointresserade för en after work. Vi ser väldigt gärna att alla som vill och kan sluter upp för att träffa likasinnade, och diskutera skovård, Edward Greens nya läst, slitsulor och annat livsviktigt. Välkomna!

Brogue-mönster, raka rader med hål, vanliga sömmar om möjligt i två rader och dylikt. Mer avancerat än så är inte dekorationerna på den allra största delen av de kvalitetsskor som görs. Men det finns naturligtvis många andra sätt att dekorera en sko, här en liten genomgång av några olika varianter.

Det här är en av de mer välkända typerna av dekorationssöm. Man syr för hand fram en liten upphöjning i lädret. Denna skiljer sig dock mot en vanlig “apron”söm, då det här bara är för dekoration. Gaziano & Girling har några modeller med denna, som dessa Westburys eller Gable.

Den här typen av dold söm, där man också här för hand syr en typ av dekorationssöm på köttsidan av lädret som ser väldigt speciell ut på ovansidan sedan, görs framför allt i Italien. De här skorna är från Bontoni, och säljs hos Gabucci i Stockholm.

Här är mitt andra par från Riccardo Bestetti (även översta bilden) där jag bad honom kopiera en John Lobb Paris-modell, deras St. Crepin 2008. Den använder en typ av dekorationssöm där man gör hål och syr med ett tunt läderband.

Det här ser kanske ut som en vanlig punched cap toe, men tittar man lite närmre ser man att de stora hålen är fyrkantiga. Kallas ibland för Diamond punching. De här skorna är från Enrile, även exempelvis Wildsmith kör på detta på vissa modeller. Bild: Enrile

Buckshot brogue är en förvånansvärt väletablerad term, och som synes handlar det om att man simulerar att skorna blivit utsatta för ett skott med hagelbössa. Bild: Butwbotnierce

Örebro-baserade A.P.H.-koncernen med det 140-åriga skoföretaget A.P. Hallqvist och dotterbolaget Marks Skofabrik i spetsen, är nu inne i slutfasen av att uppbyggnaden av tillverkning i Sverige igen genom samarbete med ett par av de få fabrikanterna som finns kvar. I vår lanseras de första modellerna.

För några veckor sedan skrev jag om att Kavat börjar tillverka skor i Sverige igen, de som ingår i deras jubileumskollektion, och nu kommer alltså trevligt nog nästa företag som plockar hem produktion till Sverige: A.P. Hallqvist. Modellerna som lanseras är inspirerade av några av de klassiska skor som tillverkades på Marks i Örebro under 50- och 60-talet. Det svenska sortimentet kommer så småningom att finnas i herr, dam och barn. Först ut är herr- och dammodellerna som består av ett par lågskor och kängor, som tillverkas helt i ekologiskt läder från ett garveri i Italien, skobanden kommer från Bandi i Kumla och övrigt material köps bland annat in från leverantörerna Brunner i Örebro och Morgan Gustafssons Skinn & Läder i Borås. Sedan tidigare samarbetar A.P. Hallqvist också med Skoindustrimuseet i Kumla och Mathisens Skofabrik i Åbytorp, och man kommer också jobba med norrländska skofabriken Docksta. Många inblandade med andra ord.

Två herr- och dammodeller är först med att lanseras. Den här chukkaliknande modellen i grainläder med cap toe är den ena. Skorna är sandalsydda där ovanlädret viks utåt och sys fast i en rand som förstärker och bindsula. Därefter limmas yttersulan på.

Den här derbyn är den andra modellen.

Skorna har ritas och utformats tillsammans med Rolf Gustafsson i Kumla som tidigare arbetat som modellör på Svenska skoinstitutet och Arbesko, och vissa av modellerna är precis som i Kavats fall sandalsydda, några andra limmade. Priserna beräknas börja på cirka 2000 kronor. Bakom nysatsningen är arbetande styrelseordförande Gustaf A.P. Hallqvist som är femte generationen i familjeföretaget.
– Det ligger i tiden med närproducerade varor och det är nu svenska skor som gäller i fortsättningen för vår del med tyngdpunkt på det ekologiska och kvalitén. Vi befinner oss i ett mycket spännande skede, säger han.

Företaget var 1992 branschens sjätte största detaljist med rikstäckande skokedjan AP Hallqvist. Efter att varit borta några år från branschen, för att sedan tillverka sina skor i Portugal satsar nu alltså A.P. Hallqvist åter på svenska skor och går samtidigt tillbaka till sina rötter, skotillverkning och skohandel. Under våren i samband med nylanseringen startar företaget också egen näthandel under namnet AP Hallqvist.

Gustaf A.P. Hallqvist med en av företagets lite äldre modeller från fornstora dagar.

Här nya AP Hallqvist/Marks-skor jämte äldre.

Man kommer också tillverka tofflor.

Stearin är en klassisk skräckfläck att få på kläder och skor, då det lätt har en tendens att sätta sig ordentligt i ytan och kan vara riktigt besvärligt att få bort helt. Använder man rätt metoder så är det dock inga större problem, åtminstone inte på vanliga läderskor. Här en guide till hur man räddar skor som ser ut som ovan.

Det var i torsdags som jag utan att märka det själv först måste ha sparkat till en marschall på stan. Båda mina bespokeskor från Maftei hade fått ordentligt med stearin på sig (även byxorna var ordentligt fläckade). När jag kom hem några timmar senare hade det naturligtvis stelnat in ordentligt, och såg helt klart rätt otrevligt ut.

Rejält med stearin över insida och tår på båda skorna, och högerskons häl var också indränkt.

För skor och läder är det inte så lätt att hitta infomration om hur man tar bort stearing, deet finns däremot mängder med tips och information om hur man får bort stearin från kläder och textil. De flesta handlar i olika varianter om att antingen frysa in plagget och bryta bort stearinet, eller värma det med ett strykjärn med exempelvis kaffefilter mellan som suger upp det smältande stearinet (den metod jag använde med gott resultat för byxorna för övrigt). Som de flesta förstår så är inget av dessa att rekommendera för skor.

Vad man dock ska använda är samma teknik som senast nämnda med värme för att få stearinet att smälta, men då med annat verktyg: en hårtork. Man sätter den på medelhög värme och värmer upp en mindre yta av stearinet på skon tills det mjuknar, och torkar sedan av det med hushållspapper. Sedan går man vidare till nästa parti, och jobbar på så sätt över skon metodiskt till man fått bort allt stearin. Som de flesta vet är inte värme något som är särskilt bra för läder, men är man bara försiktig är det ingen fara, då man värmer under så kort tid. Man märker efter ett tag hur mycket värme som behövs för att stearinet ska släppa, det kan vara bra att vara åt det försiktiga hållet i början då det är lätt att bara värma lite till om det inte släpper när man går över med hushållspappret. Tänk också på att byta papper för varje ny yta man torkar rent, så man inte bara gnuggar runt stearinet. Värmen löser också upp skokrämen, så man får vara med på att mycket av den kommer att åka med också.

Här har jag värmt en yta på skorna (klacken var redan fixad), och på bilden kan man nästan se hur stearinet mjuknat.

Här har jag torkat med hushållspapper direkt efter hårtorken, och fått bort det mesta av stearinet på den värmda ytan.

Efter att jag är klar med hårtorken och pappret ser skorna ut så här. Syns inte så mycket på bilden, men det var en del fettfläckar kvar från stearinet. Det togs bort lite försiktigt med kemiskt ren bensin.

Det blir i regel dock kvar en del fettfläckar från stearinet, då det i grunden egentligen är fett. De flesta levande ljusen idag är gjorda av en blandning av stearin och paraffin, och ett medel som löser båda dessa är kemiskt ren bensin. Därför är det bra att torka av ytorna som haft stearin på sig försiktigt med en trasa fuktad med kemiskt ren bensin. Därefter ska skon vara helt ren. Då är det viktigt att vårda och återfukta den ordentligt (jag körde på steg 3-5 i min skovårdsguide). Skorna var sedan helt återställda, inte ett spår av stearinet syntes.

Skulle man råka ut för samma missöde med mockaskor vet jag faktiskt inte hur jag skulle gå till väga. Ingen erfarenhet av detta, känns som att det kan vara svårt att få upp allt stearin ur mockafibrerna efter att man värmt det. Men möjligt att precis samma metod fungerar fint även där. Någon som har egen erfarenhet av stearin på mocka får gärna dela med sig av detta.

Efter att skorna putsats upp var de så här fina igen. En del av färgen från tårna kom av och gjorde nyansskillnaden lite större, så får jobba lite med pigmenterad kräm och polish framöver för att jämna ut det lite.

En annan vy där man ser insidorna bättre.

Skovården är en essentiell del av ett skointresse, och något som kan förgylla detta lite ytterligare är en fin låda för ens skovårdsprodukter. Här ger jag lite allmänna tankar om ämnet samt tipsar om ett antal olika skovårdslådor. Dessutom några tips om Black Friday-reor som pågår under dagen.

Det ska sägas på en gång, att förvaring för ens skovårdsprodukter är absolut viktigt, men att det behöver vara just en skovårdslåda är egentligen överkurs. Det är lite lyx, men som sagt kan det göra att skovårdsstunderna känns lite trevligare, och det är ju inte fy skam. Men rent praktiskt fungerar valfri låda i motsvarande storlek lika bra.

En klassisk skovårdslåda är gjord i trä, och är oftast kring 25-35 cm djup, 20-25 cm bred och 15-20 cm hög – eller motsvarande på annan ledd. De rymmer ett antal skokrämer och vaxburkar, borstar och annat. Man pratar ofta om att man ska fundera igenom vad man behöver ha i skovårdslådan, och sedan välja modell efter det. Jag menar att det är rätt onödigt, då väldigt många skointresserade sakta får en större arsenal av produkter, och således i princip alltid kommer att “växa ur” en låda. Skovårdslådan har man helt enkelt för de viktigaste produkterna, de man använder oftast. När man har så mycket grejer att de inte får plats, så förvaras de på annat sätt, så tar man fram de mindre frekvent använda sakerna ur den förvaringslösningen när de behövs.

Med åren har det blivit att jag samlat på mig rätt mycket skovårdsprodukter, så att bara ha en skovårdslåda hade aldrig fungerat. Mittenlådan på bilden är så att säga “huvudlådan”, den jag har de grejer jag använder oftast i. Det är en låda från Davidsons Skomakeri som jag fick av frun för några år sedan (tror dock inte den säljs längre). Den nedre lådan är en där jag har grejer som används emellanåt, lådan kommer från Brunngård och säljs av lite alla möjliga återförsäljare. Sedan har jag resten i en kartonglåda från Ikea, som synes överst på bilden. Här finns stora otympliga grejer, produkter som används väldigt sällan, samt sulor, skosnören och sådant.

Således är utseende och hur den är byggd det som är de viktigaste aspekterna för när man väljer skovårdslåda, och vad det finns i den priskategori som passar en. De skoställ som finns ovanpå vissa av lådorna är ingenting som kommer att användas i princip någonsin (jag har aldrig använt dem, och vet ingen annan som gör det heller), de kan man mer se som utsmyckning och ett praktiskt handtag.  Att ha fasta fack har fördelen att det håller saker på plats bättre och ger lite mer ordning, men nackdelen att det både gör att man får plats med mindre i lådan och gör att vissa grejer kanske inte går att få plats med alls.

Nedan tipsar jag om några olika alternativ på marknaden (bara tomma sådana, alltså inga där produkter ingår):

Ett prisvärt alternativ från Herrstil, under deras varumärke Aquila, som kostar 350 kronor. Gjord i cederträ, så luktar gott gör den, och är ofärgad. Konstruktionen är enkel med ett lock som skjuts på. Relativt liten i storleken. (Samtliga bilder i inlägget kommer från butikerna jag länkar till.)

Vacker, ren låda i körsbärsträ från Saphir som säljs bland annat hos Quality-Shop för ca 630 SEK (€68,50). Mässingsfärgade handtag och spänne. Nackdelen med en sådan här typ av låda är att de måste bäras med två händer, för att inte grejerna ska rasa runt i den.

Lite speciellt utformad låda från Shoeboys, som finns hos bland annat Davidsons Skomakeri. Två sidor att förvara produkter på, som i sin tur är indelade i två fack. Kostar 850 kronor.

Här ser man hur lådan från Shoeboys ser ut öppen och fylld med produkter.

Här har vi en skovårdslåda De Luxe, från franska La Cordonnaire Anglaise. Stor, mycket utrymme och olika fack. Kostar en del dock, drygt 3500 SEK (£300) för tomma lådan hos A Fine Pair of Shoes.

Lådan ovan ihopfälld.

Skovårdslåda målad i svart av märket Springyard, som finns att köpa hos Gå Bra bland annat. Kostar 600 kronor.

Fantastiskt vacker skovårdslåda i rosenträ, som görs för hand i England enbart på beställning. Säljs via en grekisk nätbutik specialiserad på brittiska varor av äldre snitt som heter Chesterfield. Tillverkningstiden är 10-12 veckor, för pris får man skicka en förfrågan, men gissningsvis är det den dyraste lådan av de jag lyfter fram här.

—

Som säkert bekant är det idag Black Friday, dagen då amerikaner tar igen sig efter Thanksgiving med lite hederlig konsumering. Stora delar av övriga världen hakar numera på detta, och det pågår därför mängder av reor under dagen, och i vissa fall även helgen, och det gäller så klart även i skosfären. Skoaktiebolaget erbjuder 10% rabatt på alla köp idag och imorgon, med koden BLK2014. Jag antar att det även gäller i den fysiska butiken i Stockholm. Hos Herring Shoes är det 20% på hela egna kollektionen under dagen, så har man spanat in något i deras utbud som man varit intresserad av är idag ett bra tillfälle att slå till. Även hos Pediwear erbjuder man samma rabatt, med koden BLACK20, där är dock Loake och Crockett & Jones undantagna. Hos en annan brittisk webbshop, Pockets, kan man under dagen och helgen köpa Crockett & Jones till 10% rabatt. Det finns så klart många andra reor också, ni får gärna tipsa i kommentarsfältet.

Det finns skofantaster, och så finns det skofantaster. Mannen bakom Cobbler’s Web är en japan med en faiblesse för brittiska bespokeskomakare. På hans sajt har han gjort ett bildbibliotek av alla hans skor från framför allt George Cleverley och Fosters & Son, men också bland andra John Lobb Paris, Marini och Saint Crispin’s. Inspirerad av denna sajt öppnar jag nu också upp en ny del här på Shoegazing, där jag samlar bilder och kort info om alla de skor jag äger eller har ägt de senaste åren.

Mycket läckra lazy mans från Henry Maxwell/Foster & Son.

Det ska sägas direkt att Cobbler’s Web är en väldigt daterad hemsida, som både är rätt ful och svårnavigerad, skriven på halvknagglig engelska. Innehållet är dock inget annat än fantastiskt. Ett 50-tal bespoke-skor finns samlade med flera bilder på varje, ofta med korta beskrivande bildtexter som gör det extra kul att titta runt, och också ibland med längre texter om skorna och märket de är beställda från. Som sagt är det framför allt två brittiska bespokeskomakare som är hans favorit, George Cleverley  och Foster & Son (samt Henry Maxwell, som är systermärke med Foster & Son och egentligen är samma tillverkare numera, men med olika katalog). Drygt hälften av alla skor är från dessa två, och det är blandat både av vanliga klassiska modeller och mer extravaganta saker som skor med skorpionmedaljonger och färgglatt alligatorläder. Förutom dessa två finns flera andra bespokemärken i herrns garderob, som John Lobb Paris, Corthay, Marini, Messina och Arcando som är tre små italienska bespokeskomakare. Han har också några Saint Crispin’s från tiden då de fortfarande gjorde bespoke (ibland under italienska märket Bonora som de gjorde skor för i SC:s begynnelse när Michael Rollig fortfarande drev företaget). Trots att han är japan är det bara ett par han har från en japansk bespokeskomakare, från Koji Suzuki.

Ett par quarter brogues från Foster & Son.

En radda alligatorskor från Cleverley.

Enda japanska i hans uppställning, från Koji Suzuki.

Det är under fliken “Bespoke shoes” som man hittar hela katalogen med hans skor. De finns också i vissa fall på sidor för respektive märke under “Shoe-maker”, där det också är foton från deras showroom med mera. Enklast är att surfa runt och upptäcka själv, i och med det röriga upplägget är det nästan hopplöst att förklara var man kan hitta vad. Förutom skor finns också liknande sidor för en del skräddade kläder och även konfektion, och han har också en blogg som skriver om lite allt möjligt, den är dock bara på japanska.
Cobbler’s Web bjuder på lite motstånd, men här finns mängder med inspiration och information om fantastiska skor.

Brun full brogue från Messina, liten italiensk bespokeskomakare.

Ett par från John Lobb Paris.

Ljuvlig sula på ett par full brogues från Foster & Son.

Samma tillverkare men här svarta lazy mans med så kallad faux brogueing, där

Aggressivt från franska Corthay.

Ett par split toes gjorda av Saint Crispin’s för italienska Bonora, för ett antal år sedan, då SC främst gjorde bespoke och som synes också sydde midjorna, till skillnad från dagens uteslutande pliggade midjor. Alla bilder: Cobbler’s Web

—

Inspirerad av Cobbler’s Web och den egentligen ännu värre japanen som ligger bakom Centipede, har jag nu gjort ett eget skobibliotek här på sajten, under fliken med just det namnet. Här finns bilder och kort information om alla skor jag äger eller har ägt de senaste åren, och har åtminstone någon vettig bild på. Tanken är att framför allt ge inspiration, men också viss vägledning emellan märken och storlekar. Den här avdelningen är också skriven på både svenska och engelska, för att göra den mer lättillgänglig även för ickesvenskar. Mycket nöje.

Tittar man riktigt nära på exempelvis plast, metall, porslin eller liknande så ser det i princip likadant ut som när man ser det på längre håll. Tittar man riktigt nära på läder är det en hel värld som öppnar sig, med porer, fina strukturer, levande veck, färgskiftningar och så vidare. Då om någon gång förstår man vilket levande material läder är.

Den här bilden är tagen på mina Vass Old English II (som jag förövrigt tyvärr måste sälja, ligger en annons uppe i forumets köp och sälj-avdelning) i plum museum calf från italienska garveriet Bonaudo, så just färgskiftningarna är lite extra tydliga på den typen av läder jämfört med vanlig anilinfärgat. Men i övrigt så ser allt full grain-läder ut på ungefär samma sätt om man tittar riktigt noga. Detta är när skorna är helt nya, tittar man på fem-tio år gammalt läder som vårdats väl så ser det i grunden likadant ut, bara mer veck och mer karaktär.